Aftonbladet – 21 augusti 1846, sida 2

ni har glömt ala de fromma gåfvor, hvarmed min far öfverhopat er stiftelse. Ni bar glömt huru kjertligt ni och edra bröder blifvit af min far emottagna, hvarje gång ni kommit att besöka oss; ni har glömt det skyndsamma bistånd han lemnat er, hvarje gång ni påkallat honom. Och likväl är det ni, som aldraförst har anklagat honom. Det är ni som först tänkt på alt förbanna horom. — J ären båda alliför otacksamma! Esaias och munken voro underkufvade af den unga flickens imponerande själskraft. Detfanns inga förnuftsskäl, som kunde uppställas imot denna så länge tillbakahållva smärta, och de väntade att den skulle minskas genom sjelfva sin våldsamhet. Men en hastig förändring föregick snart inom Mearguerites tankegång. — Förlåtelse, mina vänner! återtog hon, badande i tårar. Jog har orätt i att anklaga er. Ni borde ck , 2 kunde icke anklaga honom, såsom jag har gjort. Ni hade icke Lört hvad jag bar kört, ni vissten icke hvad jag visste. Nej, nej... vi ba bedragit oss allesammans! — Tron icke på mig... tron icke på eder sjelfva! Se så, min vördnadsvi rde fade er, si ig mig att jag förlorat förståndet, att jag är orättvis, att jag är brottslig, som kunnat hysa cn sådanm tavka. Det var för att få uppbära edra föreoråelser derföre, på det att ni skulle öfverhopa nig med er vrede, med ert förakt, som jag ville se er här denna morgon. Jag har komnit... här är jag, min far! ... Jag anklagar nig för att en liten tid hafva trott att den, vilken jag bar att tacka för lifvet, skulle kunat begå ett afskyvirdt brott. — Det är ju en