Aftonbladet – 21 augusti 1846, sida 2

Verkan af denna scen var skakande. De båda gubbarna voro liksom qväfda af de käns!or, som den unga flickans oförmodade bekännelse hade bos dem uppväckt, och som stegrat deras sinnesrörelse till den aldra yttersta grad. Äfven Peyras kände sitt hjerta sammanpressas, då han såg det förfärliga själstillståndet, hvaruti havs unga slägtinge sig befann, och han hade mycken möda att bebålla sin plats och icke rusa fram för att bistå henne. Imedlertid hade skolmästaren med en kon vulsivisk rörelse stigit upp, och frågade, med förvirrad mines — Hvad sade hon?... hörde j:g rätt?... Är det väl möjligt att Marguerite... — Det olyckliga barnet anklagar sin far, sade priorn med smärtsam förvåning. Dessa ord tycktes återlifva Marguerite, och i det hon hastigt borttog händerna från zansigtet, fästade hon sina stirrande blickar på de båda männerna. — Hvem vågar azrkloga min far? sade hon i ett slags yrsel. Hvem har vågat säga alt Martin-Simon, konungen i Pelvoux, hela traktens välgörare, han, hvilken är tillbedd nästan som en Gud, har kunnat göra sig skyldig tih ett sådant broti mot den gamle landstrykaren? Hvem har vågat ultala en sådan hädelse? ... Det är icke jag; det är ni, hvilka båda två blifvit af fonom öfverhopade med välgerningar. Ni, Esaias Noöl, var fattig och kusvill, då han mottog er här, då han gaf er det lilla huset, der vi nu äro, och trädgården som tillhör det; då han tog er till sitt bord, då han skaffade er jäkerhet, lugn och lycka, Och ni, värde prior,