Aftonbladet – 21 augusti 1846, sida 2

Undersökningsmålet rörande örlogskorvette: Carlskronas förolyckande vid Matanza den 30 April 18456. (Forts. från M2 186.) Ofverkonstapeln Hansson, som med samma an märknivg, som öfverstyrmannen Sandvall, i öfrig goikände den ingifna sjöförklaringen, vidare p frågor upplyste: att fartyget till skråf och tack ling i behörigt skick den 30 sistl. April om mor gonen afgick från Havanna, då det kommendera des af chef, sekond och öfrige cficerare, i de ordning, som förut afhörda vittnen uppzilvit, sam att då, vid 4 glas, chefen gaf befallning att natt refvet borce intagas, sekonden utförde samma be tallning, då alle man voro på däck; att vittnet bestämmande Jika med öfrige vittnen chefens oci sekondens platser om bord vid olyckstillföllet, lik väl, såsom sysselsatt med kanonportarnes uppsli ende, hvilket medhanns utom de två aktersta on styrbord, icke gaf akt på kommando-orden: räcl store gigtåg och gårdingar, men väl att komman do gafs och utfördes till gigande af bramsegeln hvilka, i anseende till den hastighet hvarmed byer öfverföll fartyget, icke hunno att blifva förgigade att fartygets 18 kanoner blifvit aftonen förut un der vittnets befäl och tillsyn behörigen surrade den ordniog hr kaptenlöjtnanten Tersmeden upp: gifvit, men att sådant oaktadt vid fartygets krängnipg 35:e eller G:te kanonen kom i gång, men e längre än till pumparne; att horizonten blef hvad man kallar halfmulen och mörkare i NW. en stunc förrän byen öfverföll fartyget, hvaraf vittnet slu. tade till att det skulle komma regn; att vittne något före fartygets förolyckande icke såg någor seglare närmare än på 4 eller 5 minuters distance att viltnet icke kan upplysa om segeln voro öfversedda och i behörig ordning, då sekundlöjtnant Rålamb före olyckshändelsen emottog vakten; att olika åsigter kunna hysas, om alla segel vid ifrå. savarande tillfälle hade hordt bergas, i fall tid der. till varit, eller om, i stället för bramsegeln, storseglet och mesan bordt bergas först; att vittne: ör sin del, då chef och sekond förde befälet, icke insåg sig kunna bedöma detta, men snmärkte tilika, att, om han sjelf bade haft befälet vid en lylik händelse, han torde hända handlat annorunda och tillade, att, efter en olyckshändelse, vet nan elltid huru man skulle hafva ställt sig; att ockeskoten genom krängningen förmodligen blefvo klara och icke löpte; att, vittnet veterligen, cheen icke påkallade något råd af sekonden eller öfiga befälet i afseende på manövern vid ovädrets nnalkande; att fartyget vid sjunkningen väl ett gonblick reste sig något, men straxt derpå sjönk örst med akteroch sedan med förskeppet, samt idare hvarken till skråf eller tackling blef synigt; att, efier hvad vittnet tror, inga flere äro ergade än de 47 personer, som hit anländt, samt lutiigen, att, eburu öfverskepparen om bord gjore försök alt losskapa barkassen, sådant likväl, i nseende till fartygets ögonblickliga kantring, icke jckades. Till vittnet ställdes slutligen dels den frågan om ågra vid fartygets sjunkning befunno sig å trossotten, hvartill svarades, att han så mycket min