Aftonbladet – 20 augusti 1846, sida 2

han sig vara hemlighetens så länge efterlängtade upptäckt på spåren. Men detta hopp försvann snart. I stället att vika af på en gångstig, som förde till någon af dalens ensligaste trakter, stannade den unga Mickan vid ett enstal , oansenligt bus vid slutet af byn, hvarest :on klappade på porten och ropade med qväc röst något som Peyras icke kunde höra. Efter en minuts väntan öppnades dörren och strimman af ett flyktigt sken framlyste som blixten, medan han cieck in. Chevalier de Peyras blef serdeies flat och misslynt, då han såg hvar den slutade, denna promenad, hvaråt han i sin upprörda inbillning hade förlänat ett helt annat mål. Han hade stannat, häpen och försagd, då han såg sina illusioner sålunda tillintetgjorda, och han ämnade återvända derifrån han kommit. Men en könsla af svartsjuka qvarhöll honom, ty de första slutsatserna framställde sig åter för hans sinne. Ehuru den beundran han hyste för Marguerite ust icke kunde få namn af kärlek, erfor han dock ett ögonblicks vrede. Han gick således .yst och försigtigt fram till dörren, hvilken man ff tankspriddbet hade lemnat öppen. Obemärkt smög hen sig in i förstugan. Han såg, genom den öppnade salsdörren, Marguerite, som stod midt för spiseln, deruti en ofantlig granstock brann. Den unga flickan var draperad uti sin bruna axelkappa, hvars nu tillbakakastade kapuschong visade hennes ånga svarta hår, utslaget kring axlarna. Hon såg ytterst tankfull ut och den flammande brasan, som på henne kastade ett rödaktigt sken,