Aftonbladet – 19 augusti 1846, sida 3

tja hr Theorells ord; ett klokhetsbud i all strid af denna besk:förhet,. När man ej känne sanningen, bordenästa klokhetsbudet vara — att tiga. 6) att jag aldrig skrifvit något handbref, öfvel hvars innehåll jag funnit mig pligtig att af. gifva förklaring inför någon annan, än den som emottagit brefvet, om ock ett eller fler: af mina bref fallit i; andras händer och blif: vit offentliggjorda. Af hr Theorell hade jag i sanning vänta mera vett, än att äfven han skulle fara åstad med detta ömkliga och löjliga sladder om p,inpräg!ander, om delenda est Carthagor, och mera dylikt, hvarmed man en tid bortåt i åtskilliga kresar lupit omkring, som hönan med en viss materia, efter hvad ordspråket säger. Man bar skränat deröfver, att ett sådant bref kunnat förtroligen skrifvas, men icke deröfver, att dei funnat, till störande af det enskildta förtroendet, olofligen tryckas. Man skäms ej för at! ställa der, som skrifvit brefvet, till rätta inör allminbeten; men man är så gripen af tocksamhet för den lyckliga upptäckten, att man ej näns säga ett ondt ord åt den, om obehörigen lagt sig till brefvet. Så står det till med rättsbegrepp och hederskänsla på vissa bålll Ar Theorell har behagat förestafva den förklaring, jag i detta svåra våndamål hade bordt afgifva, att nemligen de i brådska och ovarsamhet nedskrifna orden voro förhastade och icke utt: yckte någon på allvar yttrad mening,. Det är roligt nog att se, huru han, likasom det andra löparegillet, i förtjusningen öfver att få beskylla mig för den lågheten att ej vilja låta skäl höras eller pröfvas, glömt att lisa brefvet till slut. De sista orden deri lyda ju, om jag ej missminner mig, så kär: Jag framkastar blott hvad som faller mig ia. Gerna hör jag andras meningar; ty mill valspråk är: pröfver allting och behåller det godt är Frågas nu enfaldeligen: är det på detta sätt man gör sig skyldig till jesuitism (hvarom Postoch Iarikestidningen haft så vackra saker att förtälja), elier till förrädiska stämplingar mot en fri diskussion, mot en på skäl och förnuft grundad pröfning? — Än en gång: jag hade tro:t, att Theoreli visste bättre och tänkie ädlare. N 7) At: jag, då jag från Skara afsände den skrift, hvari jag 1823 afsade mig Justitieombudsmansembetet, ägde full och säker kärnedom derom, att den hos Riksstånden förut väckta fråga om ogillande af den kallelse att emottaga emberet, som Ständernas fullmäktige i Barken och Riksgäldskoatoret till mig utfärdat, redan hade fallit, hufvudsakiigast genom d. v. landtmarskalkens vägran af proposition i ämnet. Detta kan jag när som helst bevisa med en mängd bref, dem jag ännu förvarar från nämnde tid. Hr Teorell hade kunnat bespara sig allt yttrande öfver de iare motiverna till min afsägelse, emedan de ligga utom hans forsknings område. Hade det verkligen intresserat honom att lära känna dem, så bade det lättaste tillfälle dertill stått honom öppet på den vänskapliga vägen. I ett förut tryckt handbref till min nu mera aflidne vän Kindelius hade jag till någon del afslöjat dessa motiver; och af ett annat, som jag vid samma tid skref till grefve Schwerin (hvilket jag äfven är färdig att låta trycka, om så äskas), skall det visa sig, att jag om det ifrågavarande embetet då tänkte alldeles lika med hvad som derom säges i förordet till grefve Anckarsvärds och mitt representationsförslag af 2830. Om jag i denna tanka haft rätt eller orält bör ej hit att usdersöka; men alt jag handlat eter min egen sjelfständiga öfvertygelse, derpå tror jag knappt att hr Fheorel! skall inom sig kunna tvifla. Han vet ganska väl, ati jag aldrig tagit partireglor till rättesnöre för mina gerningar, eller nedlåtit mig att handla något parti till bshagn. Efter dessa få rader säger jag min fordna vän Theorell ett ärligt och försonligt farväl. Jag trodde icke, under de åtta år (1845—93) vi nästan dagligen lefde tillsamman på den för