Aftonbladet – 19 augusti 1846, sida 2

er, som genomglödgade hans blod, jagade hoom snart upp af bädden. Dagens händelser ramställde sig för hans tankar och han tänkte med förbittring på den grymma nödvändighet, hvaruti han sig befann, att nödgas afstå från hvarje reflexion, hvarje fri domsrätt öfver sina handlingar, för att blindt lyda sin herrsklystne välgörare. Han hade icke vågat ett öppet motstånd, af fruktan alt förlora sin slägtinges mäktiga beskydd; men nu, då han befann sig ensam med sig sjelf, sökte han mönstra de händelser, hvilka bittills hade fört honom vida längre än han sjelf velat. Ernestine hade redan förlorat så mycket af hans tillgifvenhet, att han i henze endast såg ett hinder i sina planer. Enligt hvad vi redan hafva sett, erfor chevalier de Peyras icke längre den första kärlekens ljufva och angenäma rörelser. Väl fanns, i djupet af hans bjerta, en qvarlefva af ädelmod; men som han alltför tidigt blifvit oinskränkt herre öfver en för en landtadelsman ganska betydlig förmögenhet, hade han i förtid bortslösat sitt lifs ljuvaste fröjder. Ung, artig, intagande, qviek, och till den grad vårdslös om sitt fädernearf, att han snart sett det öfvergå i procentares och pantlånares händer, hade han ingalunda baft brist på denna lättsinniga och flyktiga kärlek, som förqväfver själen och slutar med att döda den. Han var således redan åldrad till hjertat, då åsynen af Ernestine de Blanchefort på en gång återlifvade honom. En flicka, ung, skön, blygsam, instängd i ett dystert och gammalmodigt hus, hvarest en girig fars afundssjuka öga ständigt bevakade hen