Aftonbladet – 17 augusti 1846, sida 2

ch gamla, meddelade sig åt hela sällskapet, om skildes åt först efter midnatt. Åorsssasisstshadetsi — Diskussionen öfver dagens stora politiska rågor, som under de nu passerade somraarfesierna och den kungliga familjens lustturer åt andsorterna för det mesta legat neder, har i lessa dagar å nyo fått en väckelse genom en bokbandeln utgifven brochyr, hvars ändamål synnerligen är att tjena till ledning och styrvinne åt de konservative. Titeln är: Betrakelser och handlingar, hörande till reformen i walionalrepresintationen och allmänna lagen, ch författaren kammarrådet S. L. Theorell, en f den konservativa opinionens koryfeer. Denna orochyr, som endast utgör första häftet, uppages till en god del af några tit. Theorells ytranden till lagberedaingens protokoll, åt hvilka van nu örskar gifva luft och offentlighet, sedan van inom beredningen ej lyckats vinna framsång åt sina deruti gjorda postulster, och de följande häftena skola komma att utgöra en ortsältning af samma yttranden. Men denna afdelaing eller den som rör lagreformen, företrädes af en annan, som utgör kärnan af det nu förevarande häftet, och mera vidrör ställningar och förhållanden i allmänhet. Denna förra del är, såsom hr Theorell sjeli med berömvärd öppenhet tillkännsgilver, förnämligast en filippik mot två af den libarala meningens förnämsta representanter herrar Richert och Geijer, af hvilka den förre med detsamma får betalt för gammal ost. Det ör neml. bekant, att hr Richerts inträdande i lagkommittten inom en kort tid följdes af hr Theorells entledigande derifrån, hvaröfver den sednare nu ganska oförtäckt yttrar sitt missnöje; och ehuru hr Richert väl icke var orsaken, får han nu umgälla det i politiskt hänseende, samfäldt med hr Geijer. För alt härvid erhålla en anfallspunkt emot båda desse heriar, frarastäiler hr Theorell hel: obehindradt den satsen, att den öfvervigt, som i allmänna tänkesättet visar sig till förmån för den demokratiska riktningen — eller, i tillämpning till representationsfrågan, för allmänna val ingalunda härleder sig från någon egen öfvertygelse eller pröfning i sak, hvartill han anser majoriteten af dem, som yttra sina tankar öfver de politiska principerna, helt och hållet omyndig, utan endast från ett blindt förtroende till vissa ryktbarheter. Dessa ryktborheter som nu styra allt, inbillar han sig vara två, neml. herrar Richert och Geijer och ändamålet med hans skrift är således att nedergöra deras auktoritet, i hopp att derigenom få opinionen ändrad. Se här något af hans egna ord: folkpopinionen dömer aldrig — märk läsare: aldrig — öfver litterära eller politiska ämnen annor,lunda, än i förlitande på vissa personers auktoritet; och i ett enkelt uppreparde af dessas kända meninzar b:står hela det omdöme, som psäges utgöra folkmassans eller den stora all,mänhetens opinion. — På auktoriteten af två psådara ryktbarheter hvilar för mnärvarende ,svenska folkets opinion, sådan den för närvaprande uttalar sig i de Dagblad som mest läsas noch föra högsta tonen.n Det är begripligt, att en författare, hvars egen kräfva är till den grad utspind af inbilladt vishetsförråd, att han hyser ett så suveränt misstroerde och förakt för menniskors förmåga at! fatta och urskilja sanningar i allmänhet, äfver skall vara en fiende till personlighetsprincipen till hvad man kallar menniskans rättigheter och till de ider om fejkets suveränitet som ifrån och med den äldi8 franska revolutioner arbetat på den demokratiska principens utveckling och populära inrättningars iniörande, med ett ord till allt hvad mani politiskt hänseende sammanfattar med uttrycket den liberala rikt ningen såsom motsats till absolutismens, statshierarkiens och privilegiernas. Så är detockså och detta har gått ända derhän att han på et! ställe sjelf beklagar, att han icke kan få sägs sig vara ännu mera omvänd, än han är, sam att hela hans ton vittnar om en fanatism emo! reformideerna och deras representanter, så stark att vi eljest numera, sedan baron Ludvig Jo hansson Boye, numera är död, icke hade vär