Aftonbladet – 15 augusti 1846, sida 2

Bergsbon fattade den unge adelsmannens hvita och fina händer mellan sina grofva och hårda. — Unge man, sade han, har ni ingen slägtinge, som skulle vilja upprätta er familjs sjunkna anseende? — Någon slägtinge? upprepade Marcellin med en tankfull min. Nej, jag har ingen sådan. — Är ni riktigt säker derpå? frågade bergsbon melankoliskt. År ni säker på att känna alla dem, som äsnu bära samma namn som ni? — Ganska säker. Så vida... Han hejdade sig och betraktade sin medtalare med stirrande blick. Denne reste sig upp och sade, i högtidlig ton: — Ni har dock en slägtinge, chevalier; ni har en slägtinge, eburu denne, i anseende till det tafliga stånd, hvaruti ban nu lefver, icke mera bär det granna och välljudande adelsnamnet. Och denne slögtinge är Martin-Simon, baron de Peyras, familjens nuvarande öfverhufvud; ty jag är af den äldre grenen. Marcellin och fröken de Blanchefort uppgåivo hvar sitt rop af bestörtning. Michelot ensam syntes icke frapperad af en omständighet, den han sannolikt redan kände, hvarföre han ock bibehöll! sin lugna och liknöjda hållning. — Hvad! ropade ändtligen echevaliern. Ni skulle vara denne min fars bror, bvilken helt plötsligt försvanv, utan att någon menniska visste hvart han tagit vägen? — Tank då, innan ni talar, unge frarfusing!... utropade med samma muntra småleende som förut den person, åt hvilken vi bittills gifvit det enkla namnet Martin-Simon. Den baron de Peyras, som ni menar, skulle nu vara åttiotvå år gammal, emedan han var tio år äldre än chevalier Philippe, er far; och eburu likgiltig jag är, i fråga om min egen ålder, tror jag dock icke att mitt ansigte utvisar en så vördnadsvärd ålderdom. Nej, nej, baron Bernard, som var min far, dog för länge