Aftonbladet – 14 augusti 1846, sida 3

ka verka på allmänna tänkesättet. I några a valförsamlingarne, och i synnerhet i den för låttonde arrondissementet i Paris, har frågar om den fria hande n: blifvit bragt å bane. Den ministerielle kandidaten, Hr Bandin, har öppet I förklarat sig för en anhängare af densamma: men oppositionens kandidat, Hr Bethmont. ville icke gifva något löfte i detta hänseende Han har till och med i Sir Robert Peels handlingssätt sett ett system af politisk trelöshet, som giek ut på att bedraga och förstöra Frankrike — ett sätt alt se denna fråga, som bevisar att buru skicklig jurist Hr Betbmont ock må vara, så är han ännu ett barn i statsekonomien. I Rheims har Fr Faucher, och i Bordeaux Hr Bastiat offentligen förklarat sig för den fria handelns grundsatser, och deras ord hafva funnit genljud i valmännens sympathier. Den fria handelns sak, som led ett svårt abräck under 4840 års händelser, återhemtar sig i närvarande ögonblick från detta slag. Reese — JoseeH Henri, som på ett så besynnerligt sätt dragit uppmärksamheten på sin person derigenom, att han med en liten puffert, på vida längre afstånd än skoitbåll, sköt på konung Ludvig Filip, då denne den 29 Juli från en altan på Tuileri-palatset visade sig för parisarne, har i tidningen aComerce fått följande biografiska skildring: Henri har varit en ganska skicklig arbetare i sitt fack; han förfärdigade med sällsynt fullkomilighet hvarjehanda arbeten i stål, men hans syn är pu försvagad, så att han knappt ser några steg framför sig. Ar 1835 måste han göra cession, och denna olycka gjorde hans redan melankoliska karakter ännu dystrare. Vid samma tid skiljde han sig vid sin ovanligt vackra hustru, som han öfverraskade under äktenskapsbrott, och hvilken dog för två år sedan. Sedan han skiljts! vid sin hustru, lefde han offentligen tillsammans med sin piga, hvilken kände alla husbondens hemligheter i afseende på hans fabrikation; han hade således ett intresse vid att icke skilja sig från henne, utan närmare fästa henne vid sig. Hon blef fem år hos honom, och lemnade honom först när han hade träffat benne tillsammans med en skådespelare vid en liten boulevardtheater. Han äterställde sitt etablissement förmedelst fonder, dem han lånat af ett frumimmer, hvilket, genom sina förbindelser wed en hr A., var i tillfälle att förfoga öfver ett betyd:igt kapital. Detta fruntimmer gick med honom i kompaniskap och försträckte honom en summa, den min skattade till nära 4350,000 francs. Detta bolag hade nu sitt etablissement vid rue de Limoges. Men Henri skiljde sig åter vid detta kompaniskap och började drifva sin fabrikation på egen hand, men detta gick icke lyckligt. Han arbetade skönt och dyrt, och hans skrupler såsom konstnär tilläto honom icke att hastigt arbeta ifrån sig en mängd artiklar, som skulle haft afsättning i småhandeln. Han hsr kanhända i närvarande ögonblick ganska sköna varor för 200,000 francs, som icke betalas med 20,000. Henri hade emedlertid ända till de sista tiderna hoppats att ödet skulle blifva honom mindre ogynnsamt, och hans syftemål var att kunna samla ett kapital om 2000 francs räntor och nedsätta sig på landet. Sedan längre tid ansågs Henriså välafsina grannar som sina arbetare såsom en vansinnig, som knappt kunde sammanbinda två ider. Sålunda började hn ett samtal öfver en sak, och plötsligen till deras förvåning talade om helt andra saker. Sedan en följd af år var han besvärad af värk i balfva hufvudet. Då låg han stundtals 24 timmar, och smärtan berövade honom stundom synen, så som han sade. Han hefattade sig aldrig med politiken och ville aldrig tala om den. Man hade för 5—8 år sedan uppmanat honom att bevista en reformistisk bankett, men han afslog det. Man begärve hans unde:skrift på en petition om valreformen, men han vägrade bestämdt, emedan, såsom han sade, politiken icke vore hans sak; han ville göra sin lycka, och ingenting annat. —