Aftonbladet – 14 augusti 1846, sida 2

ville vi inträda på dessas område, då finnes knappt någon gräns för tanken; för den, som har mod till sådzna, finnes ingenl:ng omöjligt. Kanske, ja säkert, finnes det dock mänga bland oss, som icke rätt veta, hvad en försakelse en uppoffring, för att lindra andras lidande, vill säga; de äro att beklaga, om de aldrig känt en önskan, ett verkligt behof dertill; de äro att lyckönska, ty för dem har lifvet ännu en opröfvad mpjutning att bjuda. — Vi tro oss stundom göra uppoffringar; men vi bedraga oss sjelfva; med de, någon gång ganska stora, skärfvor, vi kallt nog kasta åt uslingen, tycka vi oss liksom kontant köpa oss rättighet till och absolution för ett fortsatt lif i alla våra vanor af lyx och öfverflöd, en fortsättning, som ganska ofta sker på andras bekostnad medelst fördjupande i skulder — se der mångas uppoffringar! — Om filosofi för olärde, synnerligast för fruntimmerna, är öfverskriften på fjerde stycket. För:s mening här består visst icke uti att förneka filosofiens värde såsom vetenskap, eburu han tillåtit sig att skämta litet öfver det s. k. Tyskeriet, hos en del nyare filosofer. Men han tillstår öppet sin tro, att filosofiens nytta skulle vara oändligen mycket större, om den framstode utan den obegriplighetens dimomhöljda ordmantel,, hvari den merendels älskar att insvepa sig. Härvid citerar han AimeMartins arbete om Familjemödrars uppfostran såsom ett exempel, bland flere, på rent filosofiska skrifter, hvilka lyckligtvis äro författade på ett språk och i en anda, som visserligen icke ligga öfver någon, med någorlunda utbildad tankeförmåga begåfvad qvinnas fattning. Under den danska rubriken pet blot til lyst (Köpenhamns kongl. teaters öfverskrift) meddelas en, i vårt tycke nästan för kort, inledning till en skildring af Gustaf II:s förhållande till teatern, efter Geijer. Om menniskors omdömen och hvad som passar sig,, är ett litet ganska väl tänkt stycke. Förf. utgår här från en tydning af mad. Staös en ginz begagnade motto: Un homme doit savor braver VYopinion, une femme sy soumettre, hvilken gifver frasen en något klokare mening, än man vanligen deruti inligger och mad. Stöl troligen sjelf haft dermed. Han förklarar den så, att en man bör kunna, bör förstå att trotsa opinionen, en qvinna bör deremot kunna, bör förstå att underkasta sig densamma; ty, fortfar han, det vore orimligt att yrka, alt en qvinna alltid och ovilkorligen skall vara en slaf under menniskors omdömen, och ännu orimligare, att en karl lika ovilkorligt alltid bör trotsa den. Saken har säkert sin riktighet. Nu följa små framställningar om Naturvetenskapernes studium, den sanna och den falska bildningen, litteraturen och dess inflytande, samt slutligen om Nordisk folpoesi och folkmusik. Al dem finna vi i synnerhet den sista aforismen värd att grundligen behjertas. Förf. gör en kort framställning af de utgifne samiingar vi ega af nordisk folkmusik, och framhåller ibland dem Rich. Dybecks Runa. Hr A. anser och Boman nyligen utgifvet, i afseende på den harmoniska behandlingen och måhända äfven en och annan melodi, ej alltid äro sannt och lyckligt återgifna. Ett med rikare figurering försedt accompagnement torde ej vara på sitt ställe i dessa enkla sånger, förmenar han; och da måste semndom erhålla egendomliza harmonier, ej fullkomligen motsvarande de i allmänhet brukliga. — Att vilja ikläda dem en bruklig, modern harmonidrägt, är, fortfar hrA -., att beröfva dem en stor del af deras originalitet och naturfriskhet, det är, såsom ville man pryda en af landsbygdens väna tärnor med en uistyrsel af våra tillkonstlade moder; det naturliga behaget, det naiva i hennes okonstlade sätt, skall då förvandlas till stelhet och tafatthet. Så äfven med dessa melodier, om de moderniseras. Den förtjen:tfulle utgifvaren af Runan tyckes i afseende på dessa melodiers utgifning hafva gått till väga med mera omsorg, dock äro några af dem, som i första årgången förekomma, ej alla lyckade i harmonien, hvilken stundom förefaller något tnng och trög i sin rörelse. De, som finnas i 2:dra och början af 3:dje årgången, förefalla, som vore de af en annan och skickligare hand harmoniskt bearbetade. — Man kan tillägga såsom något ganska önskligt, att vårt fädernesland, som visar sig ega ett så rikt förråd på gammal, gedigen nationalmusik, äfven måtte producera någon ny tonsättare, som, utan härmning af utländska alster i denna väg, blefve för vår tid en kompositör i verkligen nordisk anda, icke i mening att blott plagiera eller omsätta våra fordna mederemot, a:t åe folkmelodier, som hrr Ahlström lodier, men sjelfstindig och lika individuellt naturrisk i sina skapelser, som dessa våra gamla melodiers författare en gång voro för sig. Er Ameens bok utmärker sig för eit synnerligen vårdadt och vackert tryck; hvarjemte vi anse oss kunna rekommendera densamma, för att hos allmänheten väcka tanken på de fördelar, som ett mera utbredt b uk af det slags sällskapsnöje, hvarpå hr Ameen i Carlskrona bjudit sina landsmanninnor, skulle medföra hvar som helst det begagnades. Undersökningsmålet rörande örlogskorvetten Carlskronas förolyckande vid Matanzas den 50 April 1846. (Forts. från JM 4183) Sexundlöjtnant Dahlström erkände utan något ee a TR