Aftonbladet – 13 augusti 1846, sida 2

Den gode mannen var så rörd af sina skyddlingars tacksamhet, att en stor tår svällde i hans öga och halkade långsamt ned öfver hans kind; men besegrande med krait denna veka sinnesrörelse, återtog han, halft skämtande, halft allvarsam: — Se så, upphören då med edra tacksägelser! Ar då detta så mycket att skrika öfver? Jag har hittills handlat endast enligt moralens föreskrifter och derföre ären ni mig ingen tack skyldige. Dessutom bören ni vänta tills jag sagt er allt hvad jag gjort för er och de egentliga motiverna för mitt bandlingssätt, i hvad som rörer denna affär. Se så, sätten er, så få vi språka. Jag är er, sedan lång tid t:llbaka, en förklaring skyldig, och nu, då jag är säker på alt icke längre röna motstånd i mina planer med er, skall jag ej förhålla er denna förklaring. Det jag nu har att meddela er, kommer att handla mycket om er och litet om mig. I detsamma lät han de unga, jemte Michelot, sätta sig midt emot honom, så att d2 formerade en liten cirkel. Han sjelf deremot, satte sig vid ett litet bord, för att med lätthet och allt efter behof åtkomma de pap.er, som lågo der. Marcellin och Ernestine visade någon förvåning öfver det högtidliga i hans tillredelser; men prokuratorn bibehöll ett kallt och slutet väsende, kanske derföre att han af fästmannen blifvit så ohöfligt bemött, och han yttrade blott ett och annat ord under det samtal, som nu följde. (Forts. följer.)