Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 2

— Hvad skall jag tänka, käre Marcellin, genmälde Ernestine, bemödande sig att samla sina tankar för denna nya vändning i samtalet. Hvad skall jag tänka annat än att Martin-Simon är en aktningsvärd man, som på ett ädelt sätt använder sin förmögenhet, till beredande af andras lycka? — Så du tror då, Ernestine, ropade Peyras med mycken ifver, att det ej vore möjligt använda denna stora förmögenhet annorlunda än till beredande af några bundrade bergsbors trefnad och välbefinnande? Hör . . . när jag betänker, — fortfor han, förifrande sig 2llt mer och mer — när jag betänker huru en verldsman, en adelsman skulle kunna använda sådana rikedomar, när jag tänker på alla de titlar och äreställen ban dermed skuile kunna förskaffa sig, på de stora planer han skulle kunna företaga och verkställa, så är jag färdig att förtörnas på detta original med sina låga och karga böjelser, som icke förstår njuta af sådana omätliga fördelar. Ernestine! — utropade han med en hänförelse, som kanske var ofrivillig — hvad vi skulle vara lyckliga, om vi egde en sådan skatt, ur hvilken vi oaflåtligen kunde ösa, utan fruktan att någonsin tömma den. — Tror du då att man ej kan vara lycklig den förutan? frågade dea unga flickan sorgset. — Jag säger icke det. Men du, Ernestine, du, min förtjusande vän, du har ju blifvit uppfostrad i prakt och öfverflöd. Du, liksom alla andra qvinnor, älskar prydnader, triumfer, titlar och rang. Betänk med hvilka presenter du kunde bli öfverhopad, om du hade en man, så rik som den der simple bergsbon! O, hvad du skulle vara skön med ett pannband af diamanter! Hvad du skulle vara stolt i det gyllene slott jag skulle låta bygga åt dig. Jag skulle vilja att du väckte afund, till och med bos drottningar. Då denne man kunnat uträtta hvad han härstädes uträttat, måste hans förmö