Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 2

gifva, för att en gång kunna genomtränga den hemlighet, hvarmed denna bergsbo omgilfver sig! — Akta dig, Marcellin, att vara otacksam mot en man, som gjort oss så väsendtliga tjenster, stammade Ernestine med blyg röst. Marcellin svarade icke, utan försjönk i djupa tankar. Hans blick irrade, utan att han visste det, öfver det omätliga landskap, som utbredde sig nedanföre. Plötslgen steg han upp, pekande med handen på en person, som skyndsamt ilade gångstigen uppföre till berget och styrde kosan mot Peyras och Ernestine, hvarvid han med en glädjedarrning i rösten ropade: — Se då ...se! ... det är Marguerite! Ernestine vände sig åt det hållet och igenkände verkligen sin värds dotter. Marguerite hade, i landets brukliga drägt, hvarken det behag eller den prydlighet, som röken de Blauchefort äfven under den enklaste klädnad bibehöll: men hennes ställning utmärkte en värdighet, hennes gång ett majestät, som bättre skulle anstått Ernestine i dess höga stånd in denna halfvilda bergsboflicka. Hennes solprända ansigte, hennes regelbundna, markerade, ehuru icke skarpa drag, hennes skönt hvälfda, ;varta ögonbryn, hennes stränga mun och höga växt — hela denna sammansättning harmonieade med landskapet. Uti en salong skulle Marguerites skönhet förekommit alltför manlig, nen vid åsynen af Pelvoux, af denna storarade alpnatur, var den alldeles på sitt ställe. Under det hon sålunda vandrade uppför berset, hade halmhatten skridit af hennes hufvud, amt qvarhölls på nacken endast af de tillnutna hakbanden, så att de rika, svarta hårlätorna blefvo synliga, kände chevalier de Peyas sig fattad af en beundran, hvars uttryck an ej förmådde .qvälvas. — Se, Ernestine, yttrade han med värme, — skulle icke den der unga flickan förtjena