Aftonbladet – 12 augusti 1846, sida 2

— MN genhet vara omätlig, nästan kunglig, och jag är nu mera öfvertygad att det goda folket här i byn her rätt, då de säga att han här i bergen har upptäckt en guldgrufva, den han drifver för sin enskildta räkning. — En guldgrufva . -. om den tillhörde oss! Fröken de Blanchefort log med tvifvelaktig min och sade: — Jag har hört att den der historien om en guldgrufva skall vara blott en fabel, Marcellin, och jag väntade icke att du skulle bärleda vår värds onekligen stora rikedomar från ett sådant ursprung. — Och imedlertid kan ingenting vara sannare, inföll chevaliern. Sedan vi anlände hit till byn, har jag observerat, undersökt, frågat, och jag har kommit till det resultat att ingen annan förklaring är möjlig, om man vill göra sig redo för Martin-Simons hemlighetsfulla uppförande. Jag har erhållit den vissheten att de otroliga kostnader han gjort, för att göra detta ställe tillgängligt och mottagligt för odling, icke lemnat honom något slags ersättning. Kolonisterna här betala honom intet arrende och icke desto mindre är han ständigt färdig att utkasta omätliga summor för någon ny förbäitring eller något nytt infall. Nej, nej, jag bedrar mig icke, — guldgrufvan existerar; men på hvilket ställe, i hvilken vrå af denna ödemark — se det är hvad hela verlden är okunnig om, undantagandes Martin-Simon och kanske hans dotter .. . men de båda äro ogenomträngliga. Jag vet att den der landstrykaren, -hvars näsvisa uppförande gjorde ett så lifligt intryck på dem, samma dag vi kommo hit, hade kännedom af någon del, om icke af alltsammans som rör denna hemlighet. Jag ville fråga honom, erbjuda honom allt det guld jag har qvar, för att förmå honom till en upplösning af gåtan, men han försvann hastigt och iogen vet hvart han tagit vägen. Hvad skulle jag icke vilja