Aftonbladet – 11 augusti 1846, sida 2

— Det är icke möjligt att åstadkomma allt det der, förrän om en eller tvänne månader, sade Martin-Simon. Jag måste ha tid på mig, för att skrifva till affirsmän, eller för att till den nämnda orten afsända en person, som skall inköpa det första till salu utbjudna hemman. — Tså månader!... det är en lång tid, det, yttrade Raboisson. Och hvar skall jag vara under tiden? — Här kan ni icke få vara, ropade den rike bergsbon med herrskarestämma, ty under de stunder, då ni är full, kunde ni fälla några yttranden, hvilka kunde vara menliga, i det de gåfvo folket här i byn några ider, dem de förut hafva alltför stor böjelse för att fatta. Nå vil; ni skall fara till Briancon och vänta der tills allt är uppgjordt. Jag skall ge ernågra riksdaler för det ändamålet. — Och när skall jag resa till Briangon? — Nu på ögonblicket; jag är just icke mån om att man längre ser er hos mig. Marguerite närmade sig till fönstret, för att betrakta solen, som nedgiek bakom bergen. — Min far, sade hop, halfhögt, det är sent nu och den der mannens fötter äro ej så säkra. — Och jag... jag vill alldeles icke fara till Briancon i afton, sade landstrykaren, i det han med en trotsig min betraktade bergsbonr. Jag bar icke glömt edra hotelser, herr fredsdomare, och jag är ingalunda angelägen om att man f morgon bittida finner mig i något bråddjup, dit man påstår mig vara fallen genom olyckshändelse. Nu, då jag skall blirik, vill jag visst cke dö.