Aftonbladet – 11 augusti 1846, sida 2

— Hvad skolen j då göra? frågade skärsli paren, som fruktade att man var sinnad åter taga de lysande löftena. — Jo, svarade Marguerite; det skall införa: i kontraktet, alt om ni en enda gång lemna Auvergne, för att begifva er till Dauphin, si skall hemmanet med allt dess tillbehör, genas vara vårt. Och dessutom skall detta hemman i fall vi, genom någon sqvalleraktighet å ei sida, skulle förlora vår förmögenhet, tillbör: oss, och vi hafva makt att jaga er derifrån Lagkarlen skeil nog finna medel att låta all detta ioflyta i den skrifaa handlingen, utan at det väcker någon misstanka. — Du är en engel! ropade Martin-Simon som med öppna armar sprang emot sin dotter Din plan är beundransvärd! Jag hade ickt tänkt på allt detta. Vi äro räddade! Marguerite smålog flygtigt, men vände sij gerast åter till Raboisson, som tycktes fundera i det han stödde sig än på den ena foten och än på den andra, och vridande sin, nu mer: aftagna, smutsiga yllemössa mellan sina fingrar — Nå väl, frågade den unga flickan, fisnei ni icke vilkoren antagliga? — Jo, jo, svarade skärsliparen skyndsamt I alla fall tror jag icke det vore bra för mig att stanna här i landet, hvarest er far ej be höfver säga mer än ett ord, för att... Kort och godt: det är ju en afejord sak nu? Nä får jag mitt hemman, mina kor och allt dej öfriga? . Marguerite såg på sin far, liksom för at! rådfråga honom.