sade att all fara var förbi. Den mannen skall göra oss olyckliga. — Gud bevare honom från att försöka det! ropade chevaliern, i det han på prokura!orn kastade en blick, full af utmaning :och hot. Prokuvatorn syntes något nedslagen genom jdetta Hfliga uttryck at Ernestines hat. — Ni är grym emot mig, min fröken, sade han; och likväl tycker jag alt jag, såsou varande er fars vän, börde skyddas mot en sådan orättvisa Det är sinnt att det uppdrag jag erhållit af ir presidenten, min. ördadeförmån, hade beltoeb hållet tif td aber arbeta cdra förslager; men jag har nu, med den lifligaste tillfredssälfelse, upptäckt möjlghelen att ställa alltsamnans tillrätta, i enligtet men edra och er Herr fars önskningar, och jag skall bli den förste alt lyckönska er ull ett giftermål, som är hegadt af hans samtycke. Dessa .så bestämde ord gjorde ett lifligt in2 ryck på de båda älskande, — Miche!at! bad chevatiern bfligt, i det han ste; upp; tala uppriktigt med mig! Har ni srundade skäl att tro det vi skulle kuana ernälla hr de Blancbefotts förlåtelse, gevom vår hemlighe!sulle beskydderes bemedling? åk — Er hemlighetsulle be kyddare Törsikrar er att ni skall erhålla den, — ropade glädtigt Mariin Simon, som hade uppfåttat dessa sista! ord. I morgon bittida skall herr prokurator Michelot återvända till Lyon, försedd med ett oref lill herr hofrättsrpresidenten sjelf, och efsr några dagars förlopp... det vill säga, efter jet oundgingligen nödvändiga uppskofvet, som ess0 lill Lyon och bit tilibaka åstadkommer, unna vi fira er förening uti Bout-du-Mondes yrka, och det med den oveveklige fadfenssamcke. ) — 0 min herre!... ropade Ernestine lilligt, örskaffa mig min fars förlåtelse, och jag skalt älsigna er så länge jag lefver: ; Peyras hade försjunkit i djupa tankar. . — Och ni kan icke, yttrade-hamn efter-någöt ppehåll, gifva mig ringaste del af de medel ni inker använda, till öfvervinnande af en hittills öfvervinnelig envishet? vo— om ARE FK KR ER AT