Aftonbladet – 8 augusti 1846, sida 2

Till Redaktionen af Aftonbladet! Öfvertygad att nedanstående, med sanningen öfverensstämmande, uppsatts, icke allenast skall med nöje läsas af hvarje menniskovän, utan äfven visa, det mod och rådighet i farans stund jemväl finnes hos qvinnan, ehuru ej begåfvad med den själsstyrka mannen fått på sin lott, anhåller ins. det red. godhetsfullt behagade låta följande erhålla en plats i dess tidning: Lördags morgonen den 23 sistlidne Juli, då en del af distillatoren Schmiedtes egendom, vid Ox.orgsgatan i Stockholm, blef ett rof för lågorna, underrättades husfolket först om denna olycka genom starka rop och bultningar å stora porten vid nämnde gata. Utom herr Schmiedte, som deraf väcktes, var äfven förestånderskan vid dess bränvinsförsäljning, mamsell Ingeborg Winberg, hvilken, tillika med en sin äldre syster, bebor ett rum beläget tre trappor upp in på stora gården. Efter att hafva underrättat systern om den hotande faran och klädt sig så fort omständigheterna medgåfvo, skyndade hon en trappa ner till herr S., hvilken hon trodde vara i okunnighet om olyckan; men som han redan var uppe och stod i dörren, emottog hon af honom nycklarna till portarna, skyndade ner och öppnade den åt gatan för det inströmmande folket. Derefter ämnade hon öppna den åt Grytgjutaregränden; men, för att Eomma dit, måste hon passera en hvälfd gång, som ieder till bakgården; der möttes hon af de frambrytande lågorna, hvilka banat sig väg dit från den bredvid brinnande egendomen; med en tyst bön om styrka och beskydd i sitt tillämnade vådliga företag, rusade hon genom lågorna och den tjocka, qväfvande röken, samt kom oskadd till ingången af det hvaif, som ytterligare leder till gränden; här hade hon nya svårigheter att bekämpa, ehuru ej af samma rysliga beskaffenhet som få sekunder förut. Hvalfgången var nemligen fullsatt med diverse åkdon, mellan hvilka hon måste bana sig väg, i det hon kröp öfver och under desamma och ett par gånger var nära att blifva skadad. Sedan hon lyckligt framkommit till porten, öppnade hon den och bad några der utanför stående karlar att transportera ut vagnarna på gatan, på det intet hinder skulle möta i den trånga passagen. Derefter skyndade hon åter in åt bakgården för att tillsäga 3:ne dåerstädes en trappa upp boende personer om olyckan, bvarunder hon äfven väckte husbondens drängar. Nya eldslågor, nya rökhvirflar bestridde henne vägen; detta oaktadt, befallde hon sig nu, liksom förut, i den Högstes beskydd, sprang uppför trappan, dit elden nu inslog, hamn lyckligt den yttre kammardörren, väckte de ännu i båda rummen sofvande och bad dem rädda sig -undan den öfverhängande faran, hvarefter hon med oförminskadt mod och med yttersta ansträngning bar utför den med rök och gnistor uppfyllda trappan alla sängkläder som funnos i en i yttre rummet stående Lvåmanssäng, hvilka utgjorde en högst ansenlig mängd. Först sedan detta var verkstäldt, blef bon betänkt att rädda sin och sin äldre systers tillhörighet. De personer som, genom mamsell Winbergs rådighet sålunda räddade icke allenast sina if — emedan elden sedermera frambröt på cirka en alns afstånd från det ena kammarfönstret — utan äfven sin lösegendom, hvilken till en del utkastades åt den sidan genom fönstren, dit elden icke framträngde, voro: mamsell Winbergs 67-åriga moder, en 22-årig syster och en 51 års gammal man, hvilken under en längre följd af är varit anställd i Schmiedteska huset. Då imedlertid sanningen af denna mamsell Winbergs vackra handling bestyrkes af nedanstående, nom sambhället välkända, personer, frågas: om hon RER R— een