Aftonbladet – 8 augusti 1846, sida 2

Hennes kostym var enkel och utan prydna der. Hon hade en spens af brunt ylletyg hvartill kjorteln, randad med rödt och svart var nog kort, för att visa de hvita strumporn: med röda, broderade kilar. På hufvudet hade hon en liten halmhatt, precist en sådan, son så ofta förskönat operans herdinnor och som : hela sin enkelhet hade någonting behagligt. Mer ingenting i hela hennes väsende tillkännaga detta oskyldiga och oskadliga koketteri, som man så gerna förlåter hos unga flickor. Mar. geurite syntes icke ana att hon var vacker och att det smakfulla ordnandet af äfven den enklaste drägt förmår att förböja skönheten. Hor var kanske för stolt att vilja det någon skulle hos henne ana sådana små flyktiga qvinno-instinkter, eller ock hade hon icke af naturer erhållit dem. Med ett ord — hufvuddraget : hennes personlighet var snarare ädelhet än grace och oskuld. Marguerite kastade en snabb och genomträngande blick på de främmande, medan de stego af hästarne; men när hon fick se Marcellin: ögon fästade på sig, rodnade hon och nedslog sin blick. Martin-Simon skyndade fram till henne. — Nåväl, frågade han med en hemlighetsfull mine, bar han kommit? — Icke ännu min far, hviskade den unga 1 ckan. Martin-Simons ansigte uppklarnade. — Vi skola hoppas att han icke kommer, återtog fadren efter några ögonblicks besinning3; vi skola boppas det, ty i detta ögonblick framföralit skulle hans ankomst vara oss till mycket bryderi. — Men säg mig, min flicka, har du följt mina anordningar i anseende till den främmande damen? ... Har du lagat så att ingenting fattas henne? — Jag har gjort mitt bästa, min far, men hon oroar sig så mycket öfver .... Här stadnade hon och tycktes med sina blickar blygt forska hvilkendera af de resande det kunde vara, som Ernestine så mycket oroade sig öfver.