Aftonbladet – 8 augusti 1846, sida 2

— Vi äro ju här, friska och sunda, återtog konungen i Pelvoux, leeude; jag tänker väl att du också, min bästa Margot, har varit i mycken oro öfver mig, fastän du icke vill tillstå det, du lilla högmodiga flicka! — Se så ja, lugna dig; allt har gått över förväntzn bra och har ull och med slutats så, att vi hafva tre gäster i stället för en. I detsamma vände han sig om, liksom ville han för sin dotter presentera da främmande. Dessa, som hade lemnat sina bästar åt ett slags dräng, närmad2 sig nu, för att helsa på värdens doiter. — Mi de allesammans vara välkomna i vårt hus! yttrade Marguerite, i det hon neg med sin medfödda värdigbet. Michelot var mycket artig, Ikvälöfverträff1de chevaliern honor: och urgöt sigien mängd af komplimenter. Me: den beskediige och rättframme Martin-Simon tnuffade adelsmannen sakta fram till den unga flicka. — Se så, sade han, inte så mycket krus!. .. Vi äro godt foik, vi allesamman: Chevalier de Peyras, omfamna er... omianmna Marguerite. Den unge adelsmannen, soi trodde att denna hjertlighet och förtrolighet var ea följd af landets enkla och enfaldisa seder, närmade sig till Marguerite med alit det galanteri, som den stora verldens ton på den tiden föreskref vid dylika tillfällen; men hon gjorde icke en enda rörelse; för att gå honom till mötes, utan stod alldeles stel och orörlig. Det såg icke ut som om hon velat efterkomma sin fars befaiining, hvilken här tycktes vara temligen opassande, 1 anseende ill gästens höga rang. Imedlertid var chevaiern icke sen att efterkomma bafallningen, och lå Marguerite kände hans läppar sakta vidröra hennes friska kind, öfverdrogs hela hennes anigte af en lätt rodnad. Denna handling af en an?, vacker och välklädd karl, tycktes uppröra lenna hittills så lugna och orörhga natur, och on drog sig med, ett slags fasa tillbaka. Men denna rörelse var så snabb att ingen närkte den. Marguerite skyndade in i huset ;ch medan hennes far tog afsked af de bergs. bor, som bade följt honom till det ställe, der