nom ett litet hus och en liten jordlapp, och ban tyckte sig vara den lyckligaste menniska i verlden, i det han stirdigt jemnförde sig med Tityrus, som måtte ha varit en af forntidens herdar. Det är Noöl som har lärt hela byn att läsa, skrifva och räkna; men det är i SyRnerhet vid min dotters undervisning, som han har öfverträff.t sig sjelf. Tror ni väl att jag bar haft all möda i verlden, för att hindra honom att lära Margot latin? Den gode mannen svor på att man nu för tiden lär alla unga fruntimmer latin och att damerna i den störa verlden kunde, allesammans, citera sin Virgilius vid alla tillfällen. Ett skallande skratt af Martin-Simon kommo härvid alla klippor att genljuda. De begge unga resande skrattade äfven, ehuru med mycken återhållsamhet. Efter att hafva gBifvit sin munterhet fritt lopp, fortfor den gode mannen allvarsamare: — Hvad var det nu jag talade om2 Jo, — det var visst om den der stackarn, som ni ser skumpa der borta, på sina magra ben, med. slängande armar och den knotiga ryggraden så framåtböjd, att det ser ut som han vid hvarje steg skulle stupa omkull. Jag skulle således siga er att om han någon gång glömmer att gå och tugga på sin Virgilius, så är han en ganska snabbtänkt och klok menniska, som vore i stånd att utföra de största handlingar, om blott hans förståndsblixtar varade längre och om ban icke genast återföll i sin vanliga olycka — tankspriddheten. Imedlertid vill jag bekänna för er att jag misstänker den beskedliga magistern för att stundom missbruka den lit man sitter till bans själsfrånvaro, hvarunder han hevakar sina egna affärer med vida mera ordnin reda och uppmärksamhet, än man skulle kunna tilltro bonom. Också är jag mycket frestad att tro, det hans uppförande vid åsynen af. er, mitt herrskap, var ingenting annat än en kor.