Aftonbladet – 4 augusti 1846, sida 1

Orla Lehmanrns närmare utveckling f sin motion om införandet af en fri statsförfattning i Danmark. (Slut fr. gårdagsbl.) Men fastän ett högtidligt kungsord äger mera kraft, när det understödes af en djup folköfvertygelse oeh allvarlig folkvilja, än när det saknar denna fasta grund, detta verksamma ryggvärn; så är ordet ändå biott ett ord, så linge det icke genom handlingar förvandlas till sanning och införes i verklighetens område. Det tjenar alltså till intet att förklara Sleswig för em den danska monarkiens tillhörighet, så länge man fortfar att behandla det som en tillhörighet af den tyska förbuadsstaten Holstein3 och ingen förklaring mäktar förläna någon säker tillförsigt om, att enheten kan upprättbållas under alla skiften och skakninvgor, så framt den ej i handling genomföres, medelst fasta institutioner, ägnade att sammanvexa med folkets väsende. Ty verkligheten får ändå alltid rätt emot teorien. . Men hvilka handlingar behöfvas väl?... Aiven i detta bärssende har det öppaa brefvet af den 8 Juli antydt rätta vägen; äfven i afseende på denna fråga behöfva vi blott förena oss med detsamma. Det förklarar nemligen Sleswig för icke blott en oskiljaktig, men tillika för en sjelfständig landsdel, och tillerkänner det på nytt den sjelfständighet, som hittills varit tetsamma tillerkänd, och som Danmark ej heller någonsin bestridt: den sjelfständighet nemligen, som kan stå tillsammans med rikets odelbarhet; det vill säga en provinrciell sjelfständighet. Men äfven bär är det icke gjordt med att endast orda om denna sjellständighet; och när det fordras att Sleswig verkligen skall organiseras som en sjelfständig provins af danska monarkien, då är sådant endast den nödvändiga konseqvensen af den politik, som konungen nu bar högtidligen förkunnat och som han föreskrifvit sina efterträdare på tronen. Afven öfver denna punkt har jag naturligtvis bragt mina isigter till den tydlighet, att jag kan redovisa församlingen för hvarje omständighet, hvaröver man kunde önska att ingå i närmare diskussion; men församlingen torde icke misskänna de grunder, som föranledt mig att icke ingå i vidare detaljer härom; och dessa grunder ba fått en ny vigt, genom hvad den congl. kommissarien i dag anfört. Likasom jag lerföre har i mitt förslag blott följt. orden i let öppna brefvet, så skall jag ej heller gå videre under diskussionen, utan särskild anledNing. Det allenast måste jag anmärka, alt många oklara och öfverdrifna begrepp äro i omlopp,