Aftonbladet – 3 augusti 1846, sida 1

RV j AS DD ME Det är sannerligen icke blott den högaktade kommissarien, som är H. M. vår allernådigste arfsherres och konungs trogne och lojale undersåte, utan jag skulle tro, att vi alla äro det i lika grad som han, och det är så långt ifrån att jag, vid framställandet af den motion, som vu föreligger församlingen och som jag hoppas hon vill taga under sin allvarliga och samvetsgranna öfverläggning, baft den mest aflägsna afsigt att skaka den thron, till hvilken äfven jag genom mina ed är bunden, eller försvaga Hans Maj:ts och hans efterträdares rättigheter öfver Danmark, att det tvertom har skett under den fulla öfvertygelsen, som den kunglige kommissariens formella anmärkningar icke kunnat rubba, att jag deri utpekat det enda sätt, hvarpå rikets integritet och kronans majestät kunn2 upprätthållas och betryggas för alla kommande tider. Jag skall derföre icke afhålla mig ifrån att beledsaga min motion med de anmärkningar, som jag redan vid dess första afgifvande anser för nödvändiga till dess ful!ständiga motivering. Jag skall då först meddela den faktiska uppgiften, att i en sammankomst af flere Jutländske ständerdeputerade, i hvilken jag efter inbjudning var närvarande, blef det öfverenskommet, att åter väcka konstitut:onsfrågan, och att väcka den direkte och omedelbart, samt i oskiljaktig förbindelse med fråga om statsförbållandet emellan rikets serskilda delar; och antingen jag tager i betraktande antalet, anseendet och inflytandet, de män, som derom förenat sig, eller den patriotiska samdrägt och det manliga allvar, som lifvade deras rådplägning, kan jag i min öfvertygelse icke nära något tvifve:smil derom, att en väsendtligen dermed öfverensstämmande motion kommer att vinna majoritet i den Jutländska ständerförsamlingen. Att här ingifva.ett andragande i samma ämne, har jag med så mycket större frimodighet åtagit mig, som jag hyser den öfvertygelsen, att på hvad sätt än frågan om petitioasrättens utsträckning tolkas, finnes det, hvad sjelfva saken angår, ganska få personer i denna sal, com icke äro öfvertygade om, icke blott att den konstitutionella monarkien är en högre och ädlare form för samfundslifvet hos ett upplyst folk, utan äfven att det konstitutionella ordnandet af Danmarks allMmänna angelägenheter utgör enda räddningsmedlet ur de invecklade förhållande2, som hvila botande öfver landets framtid. Danmark skulle i sanning, så synes mig, stå utanför dem allmänna civilisationen, i fall det icke äfven hos oss öfvergått till allmän insigt hos alla bildade, att huru berättigad absolutismen än kan hafva varit då det var fråga om att rädda begreppet om staten ur feodalismens förfall, och buru nödvändig den än kan vara äfven nu, för nationer, som stå på en låg grad af kultur, så är den dock en statsform, öfver hvilken verldshistorien förkuanat sin dom; och att den konstitutionella monarkien är den samhällsordning, till hvilken åtminstone i Europa den ptidens upplysning, sträfvar, som hos oss ständerinstitutionen skulle föra det Danska folket till mötesn. Jag tror således, att man hvarken behöfver att vara djupt invigd i statsvetenskapen, eller äga serdeles förtrolighet med verldshändelsernas utveckling, för att veta, att det konstitutionel!a systemet både i theori och praktik dagligen mer och mer vinner hyllning och utvidgar sitt område, och hvilka välsignelserika frukter en fri statsförfattning bringar hvarje folk, som i verkligheten tillegnat sig denna högre grad af sambhällstillvarelse, Det skulle således vara en oörklarlig egenhet eller, rättare sagdt, ett sorgligt vittnesbörd om huru långt ett folk med en aktningsvärd intellektuell och moralisk utveckling under absolutismen kan stå tillbaka i politisk bildning, i fal det hos oss, bland upplyste och röstberättigade män, finnes någon våsendtlig tvist om sakens. önsklighet, i fall den meningsolikhet, som möjligen förefinnes, anginge annat än enskildheterna i utförandet, eller det ändamålsenligaste sättet att öfvervinna svårigheterna. Och fäster jag uteslutande min blick på vårt eget lands historia, och på de förhållanden, hvilka såsom resultat af densamma omgifva oss, så förekomma mig alla dessa väl egnade, att på den egnpa erfarenI hetens säkra väg grunda det erkännandet, att Idet icke blott är folket, hvars nationalmedI vetande fördurvklas, hvars politiska kraft förI svagas genom absoiutismen, utan att detta läfven gäller om regeringen; ty hvarje blad af vår historia vittnar derom, att der folket icke är kalladt till verksamt deltagande i bestyret om dess egna angelägenheter, der det är in. skränkt till att låta sig regeras, att betala skatter och, i bästa fallet, föra lite tomt prat om de offentliga angelägenheterna, der nedsjunker lätt fosterlandskärleken till overksam sentimentalitet, som blott sällan någon gång blossar upp till ett bedriftlöst, snart aftynande, lif, der upplöses samfundsandan lätt i enskild egoism eller ståndsegoism, eller, hvad som är det värsta, i -provinsegoism, hvilken blott kan föra staten sin upplösning till mötes. Detta vare isynnerhet yttradt till dem, som tro att det endast är i folkfrihetens namn, som man fordrar en fri författning, som tro att en sådan endast kan köpas genom uppoffringen af laglig ordning och en fact aturnalsa Hvad 130 caknar här ; landat