Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 2

och högst upp en logerad, öfver hvilken ett tak går, för att lemna skydd emot solstrålarna. Den rymmer 44,000 menniskor; men nu antog man att åskådarnes antal blott uppgick till det obetydliga af — 492,000, En vacker samling! Ja, vacker i dubbel betydelse. Jag vill icke tala om damerna, hvilka här i landet aldrig tyckas kunna vara annat än vackra, utan om männerna, hvilka man vu fick se i sitt rätt nationela skick. Med den ifrigaste längtan efter sitt förnämsta offentliga nöje, hade nu samlats hit från öster och vester dessa mörkblickande, stolta män, som, uppvuxna i sjelfsvåld, passioner och öfverflöd, och, uppammade vid berättelser om strider och blodsutgjutelser, icke förstå något skådespel bättre än det, der kraft brottes emot kraft och ridderligheten tillkämpar sig lagrar med äfventyr af Hf och lemmar. Klädda i sina granna, Andalusiska drägter, med dessa små, koketta hattar, och dessa brokiga, i mångfaldiga variationer broderade, nätta tröjor, hvilka stundom äro försedda med hela rader af små klotrunda silfverknappar både på ärmar och uppslag, bildade de för våra ovana blickar den mest brokiga tafla, oeh hvilken icke för-? lorade på de här och der förekommande inflikningarra af mantillor och solfjädrar. För att gifva sitt bifall tillkänna åt de stridande, hade man vecklat ut sina sidenfickdaukar och knutit dem fast med ena snibben vid ändan af ett slags randigt målade spön, hvilka man svängde omkring sig i luften. Dessa spön slutade i tjockändan med en rund klump, hvilken begagnades att dermed stampa mot fotbrädernea, som löpte framför hvarje bänkrad. När man tänker sig många tusende sådana stampar och flaggor i rörelse, så kam man lätteligen förstå hvilket smattrande och brokigt vimmel häraf skulle uppstå... Men det var ej nog härmed. Hattar, solfjädrar (somliga af de sistnämnda mera än en aln långa), skramlor, klockor, lurar och — — himlen vet ieke allt! voro i oupphörlig verksamhet, här för att salutera, der för att öka raseriet hos tjurarna och: modet hos dem som gingo i striden. Först inträdde hela tjurfäktareskaren på den vidsträckta, ännu fredliga arenan, utstyrd i:äkta Spansk brokighet och rikedom, under musik från tvenne midt emot hvarandra placerade orkestrar. — Picadores: (de som skulle börja leken) sutto till häst och voro klädda i rikt silfveroch guldbroderade Moriska jackor, hvita, med ofantligt breda bård försedda hattar, som voro fastknutna med band under hakan; samt gula skinrpantalonger, med metalplåtar, hvilka skulle skydda ryttarens ben. De köllo i sin ena hand en lång lans, försedd med en trubbig jernspets.. Denna spets var lindad med ullgarn, på det ej lansen skulle kunna tränga långt in. Man söker ej att med detta vapen dödatjursn, utan. blott såra och. reta honom. Picadorernas hästar voro ingalunda nägra praktexemplar, utan sådana som redan långt för detta hade sett sina bästa dagar och nu kneppt hade något annat värde öfrigt, än det som satt i huden. Man bade med flit valt sådana, emedan deras Hf vid en: dylik fäktning alltid är till spillo gifvet. För att ryttaren skall sitta väl fast i sadeln, när tjuren aafaller, nyttjar man. Moriska sadlar, hvilka stå upp nära en fot högt både bakoch framom ryttaren. Ghulos (de som hafva åtagit sig att reta tjuren och afleda hans uppmärksamhet från någon fallen picador, när det behöfves) voro. till fots. Dessa äre klädda i en lätt och skön drägt, med strumpor och skor samt knäbyxor, och äro barhufvade.. Hela deras gestalt ärutmärkt vackers De äro väl vUxoa, viga och elastiska i alla sina rörelser. Sitt hår bära de upptammadt och bakuti nacken inflätadt med en bandros. Jackan är silfverbroderad. Vid knäna och skorna bära de äfven bandrosor. Do hafva intet vapen, men i ena handen en stor bjert färgad sidenmantel, med hvillsen de på det våghalsigaste sätt reta tjuren. Deras vighet skall rädda dem, när det rasande djuret anfaller. Den som är rädd om lNfvet råder jag dock långt heldre att vara Chulo än picador. Banderilleros och Matadores skola längre ner beskrifvas. Nu blef platsen åter fri, trenne pisadorer mlacerade sig breävid hvarandra, nära skranket, som gick omkring arenan. Man hade knutit ea duk för ögonen på deras hästar, till fösekommande af alt djuren skulle skygga undan åt sidan, när tjuren anföll. Något längre bort syntos de nyssnämnda chulos till ett antal af Zstycken, allesammans förbidande med uppmärksamhet sin vilda fiende. En port öppnas, en svari, storvuxen och knubbig tjur kommer inrusande derigenom; men hejdar sig ögonblickligen, då han får se den rundt omkring sig baokigt skiftande menniskoskaran.. Ex djup tystaad. hvilar öfver församlingen, allt är blott öga; tjugufyra tusen blickar hvila på det arma offret, hvilket står der, ett ögonbligk, såsom fastspikadt, i häpnad öfver denna syn. Han kastar sitt kolossala, hornkrörta hufvud hastigt til höger och venster; ögonen rulla sig vildt; svansen svänges med raseri från sida till sida; näsborarne, vidöppnade, utstöta ett fnysande ljud och ett doft mummel; munnen fradgar sig. Gif akt: nu rusar han fram lemot den närmsta picadoren, hvars tans springer laf emot den tjocka halsen; hornen sitta redan i hästens bröst; denne stegrar sig och stiger tillbaka; tjuren tränger på; hästen lyftes ordensligen a Idet starka djurets born, kastas emot skramket och -Iraglar slutligen omkull med ryttaren under sig hvars lemmar synas hopvikna i trängseln mellar den fallna hästen och skranket. Blod strömmar tjuren ömsar tag, borrar in hornen ånyo, nära in vid ryttarens sida — — det är förfärligt att åse aL uäH sm fastosätta danna Ahvaetiaen tafla? Tar än.