Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 1

ofri fom iiti da uttryck uttala folkets bebof af en friare utveckling af dess sambhällsförhålländen, utan att understödja regeringen med eit sådant råd att detsamma, i fall det vinner allerhögsta bifall, kunde tjena till verklig vägledning för sakens utförande, har jag trott att en motion om en fri författning borde vara så bestämd, att den i alla händelser kunde tjena till utgångspunkt för sakens behandling hör i församlingen. I alla fall torde jag kunna vara förvissad om, att man icke förnufiigtvis skall kunna företaga till bebandling konstitutionsfrågan, utan i oskiljaktig förbindelse med frågan om det inbördes statsrättsförbållandet emellan monarkiens särskilta delar, och det icke blott derföre, att dessa invecklingar städse åberopas såsom det väsendtligaste bindret för en författningsreform, då de i min öfvertygelse just äro den förnämsta grunden för en dyliks påträngande nödvändighet, men i synnerhet emedan båda frågorna endast kunna bringas till en söker och lycklig lösning derigenom, att de behandlas såsom ett sammanhängande helt. Dessa statsrättsfrågor äro således en sak, som väsendtligen och omedelbart rörer det egentliga konungariket Danmarks heligaste interessen — och det antingen de betraktas såsom det oafvisliga af regeringen sjelf städse som sådant betecknade vilkoret för rikets delaktiggörande af en fri författnings välsignelser, eller de bsbandlas ensamt för sig, såsom en högst nödvärdig t-ygghet för det suveräna, odelbara Danska rikets bestånd och för dess förbiadelse med de Tyska förbundsländerna Holstein och Lauenburg. Att vi från Danska sidan bäröfver uttala oss kan så mycket mindre gifva någon anstöt, som hvad vi i detta hänseende kunna hbafva att föreslå, icke är ett påstående om någon uppoffring af hertigdömenas sjelfständighet, utan tvertom ett anbud af sådana garantier för densamma, som hafva för afsigt, att afligsna deras tveken att sluta sig till våra sträfvanden för ett konstitutionelt ordnande af rikets angelögenheter — garantier så stora som, hvad Sleswig angår, dess beroende af Danska kronans uteslutande statsböghet på något sätt tillåter, och som, hvad Holstein och Lauenburg angår, dessas ställning inom Tyska förbundet kräfver. Denna väsendt5ga skilnad har genom det öppna brefvet af den 8 i denna månad erhållit en ny och vigtig stadfästelse. När det nemiligen deri förklaras, a!t Sleswig är en oskiljaktig jandsdel af det Danska riket, och detta bygges, igke på den åtkomst, som arf inom familjen gifvit, utan på den statsrätt, hvarigenom det såsom ett pertinens af den Danska kronan är återförenadt med riket, och på denna besittnings erkännande af den Europeiska statsoch folkrätten, då deremot för särskilta delar af Holstein till och med den blott dynastiska förbindelsen, som naturligtvis skulle vara en verklig statsenhets första och otvifvelaktigaste följd, förklaras för tvifvelaktiz, så är allaredan derigenom gifvet, att så olika statsförhållanden måste ördnas på ett olika sätt. Det är detta erkännande, hvarpå, efter min öfvertygelse, den Danska monarkiens öde beror. Danmark kan aldrig få en författning, utan i förening med Sleswig — ty det vore detsamma, som att oåterkalleligen lemna ifrån sig en tredjedel af det Danska riket — och dess oskiljaktiga förening med Sleswiz kan aldrig i verkligheten tryggas endast genom en kunglig förklaring, utan blott derigenom, att denna konstitutionella enhet beseglas genom en gemensam grundlag. Men i omvändt förhållande kan Danmark icke erhålla en författning gemensamt med Sleswig, så länge icke den sjelfständighet, som Konungen hittills har erkännt oc nu åter lofvat nämnde land, och som mig veterligen aldrig från Dansk sida blifvit bestridd, nemligen dess med den verkliga statsenheten förenliga provinciella sjelfständighet, göres till en sanning — så länge icke det kungliga, mera theoretiska erkännandet åtföljes af sådana institutioner, som kunna betrygga detta hertizdöme om okränkt upprätthållande och fri utveckling af hvarje egendomlighet, hvartill det har rättighet. Men sker detta, organiseras Sleswig såsom en selständig landsdel, och göres det, jemte Danmark, delaktigt af en fri statsförfattnings förmåner, då ir jag öfvertygad, att icke blott rikets integritet och frihet i verkligheten kan betryggas, atan att det äfven kan ske utan att på minsta ätt Holstein och Lauenburg derigenom uppoffas, då detta tvärtom är det enda säkra och inskvärda sätt, hvarpå man varaktigt kan hålla lessa länder förenade med Danska monarkien. Tvad serskildt Holstein angår, så vore det viserligen i högsta grad beklagligt, i fall partiella rfsrättigheter skulle kunna hota detta hertiglömes framtida bestånd; och till och med om let ännu verkligen skulle finnas anspråk, som cke sakna all rättsgrund, skulle en sådan sönlerdelande styckning af landet strida emot vårt idehvarfs statsbegrepp, och utan tvifvel också mot så mäktiga politiska interessen i den Euopeiska statsordningen, att vi torde kunna oppas, att det skall lyckas konungen, att afärja en sådan förargelse och olycka, hvilket vi afva rätt att vänta skall ske, utan att Holsteins rening till ett helt åter köpes genom uppoffngar af Danmarks förmögenhet och interessen. jen liksom Hans Maj:ts fortsatta hbemödanden r denna angeläsenhet in:enstädes skulle finna