Aftonbladet – 1 augusti 1846, sida 1

Orla Lehmans motion i Ständerförsamlingen i Roeskilde, om ordnandet af de statsrättliga. förfällanderne emellan monarkiens särskilda delar, och införandet af en fri författning. Denna sistnämnda fråga är en af dessa, som nicke kunna falla, derom drager tidebvarfvet försorg, oaktadt den för ögonblicket fallit i Ständerförsamlingena i Roeskilde. — Den lefver redaf i mången mognad mans hufvud, och vexer i Danska ungdomens bjertan, tilldess den en dag träder fram verkliggiord, och gifver åt våra ädla stamförvanter på andra sidan Öresund den lagbetryggade frihetens välsignelser. Svenska folket tager utan tvifvel liflig del i alla de bemödanden i Danmark, som åsyfta detta stora mål, och det är derföre vi anse oss böra meddela Orla Lehmans nedanstående motion, om hvilken vi förut nämnt, och ämne att en annan dag återkomma till den närmare utveckling, han sedermera på ett förträffligt sätt gaf åt densamma. Sjelfva motionen lydde på följande sätt: Sedan preliminärfrågan om successionsförhållanderne i monarkien genom det öppna brefvet af d. 8 i denna månad nu i bufvudsaken är afgjord, måste det utan allt tvifvel an:es för nödvändigt att åter upptaga frågan om statsförfattningen, hvars lyckliga lösning, och det i vår nuvarande konungs regeringstid, är Danmarks högsta välfärdsfråga. Liksom det derföre lätteligen kunde medföra obotlig skada för kronan och riket, i fall regeringen och folket längre undveko att alfvarligen sysselsätta sig med denna ssks lagliga och fredliga ordnande, så måste nödvändigheten deraf i synnerhet hafva blifvit i ögonen fallande, sedan det gynnande ögonblicket till en medlande öfvergång obegagnadt gått förbi, derigenom att regeringen hvarken gått in på det omfattande förslaget till ständerinrättringens utveckling, som straxt efter konungens anträde till regeringen framställdes af den nuvarande kongl. kommissarien, ej heller velat eller kunnat sätta i verket de ständerkommitter, som hon dock sjelf erböd, men åter frångick, oaktadt namneligen denna församling med så stor resignation slöt sig dertill — j2, som hon låtit falla utan att sätta något annat hvilket som helst i stället, oaktadt allt hvad sedan den tilden tilldragit sig endsst kunnat stadfästa den öfvertygel:sen, huru föga betryggadt vårt allmänna rättstil!stånd är, och, huru föga en regering förmår uträtta för det i allmännas väl, när den icke hvilar på en ge-l1 nom populära institutioner utvecklad upplyst. och kraftfull folkvilja. ; Då jag således efter mitt samvetes uppma-f ning och — derom är jag förvissad — i sam-l!r klang med den förnuftigafolkmeningen i lanlet uppmanar församlingen, att taga detta förlag i det noggrannaste öfvervägande, har jagli insett det rigtigast att i körta bufvuddrag an-ä ifva på hvad sätt jag tänkt mig innehållet ochk ippkomsten af en sådan statsförfattning. Naurligtvis kan detta icke i minsta mån på för-a and ingripa i församlingens frihet, att gifvalo jen und rdåniga petition, som jag önskar måttelo. lifva resultatet af dess förhandlingar, hvilkenD orm som helst den kan anse ändamålsenligli ch försvarlig; men i enlighet med de tilllat onstitutionsverkets försvarare ideligen ställdalh