Aftonbladet – 31 juli 1846, sida 3

(Insändt.) Ännu några ord i anledning af korvetten . Carlskronas förolyckande. Då samhället träffas af någon större motgång leller olycka, är den första allmänna känslan sorg Joch nedslagenhet; denna efterträdes gemenligen a Iharmen och begäret att få erfara genom hvem: I felaktighet skadan uppkommit, och innan detta hin. ner på trovärdigt sätt utredas, korsa berättelser och I gissningar hvarandra; hvar och en tycker sig be Irättigad att mästra den för felaktig anseddes beIteende och ropar högt på försumlighet och uraktlåten försiktighet. På denna punkt står åtminstont för närvarande förhållandet med den nationella kalamitet, som inträffat medelst korvetten Carlskro. nas förolyckande. Då fartygets chef undgått de allmänna tadlet genom sin död i vågorna, synes det nu med hela sin tyngd vilja hvälfva sig på den öfverlefvande sekonden, och för att gifva än mera utrymme åt det mot honom riktade missnöje. upptar man saker, som med sjelfva olyckan ej hafva minsta gemenskap, såsom hans föregifna stränghet mot manskapet o. 8. v. Det är i synnerhet Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning samt Svenska Minerva, som gjort sig till målsmän för detta mindre välbetänkta tillgörande. Det sistnämnda bladet har till och med gått så långt i hätskhet, att det sökt förlöjliga den vackra och sanna gärd af fosterlandets sorg och smärta, som tolkades af Aftonbladet vid första underrättelsen om olyckan. Götheborgstidningen yrkar en undersökning inför krigsrätt, som redan långt förut var anbefalld, mindre i ändamål att utreda förhållandet i dess helhet, än för att få straff på kaptenlöjtnant Tersmeden för dess förmenta försumlighet, öfverdrifna stränghet och Gud vet allt. Är väl sådant rätt? är väl sådant värdigt? Vill en hel, tapper och ädel nation, med 49:de seklets upplysning, stå efter tyrannen Philip II, som, då hans fruktansvärda armada af stormar blifvit skingrad och förstörd, gaf sin amiral, hertigen af Medina Sidonia, det högsinnade svaret, att han sändt honom att strida mot fienden, ej att besegra elementernas raseri. Hvad kaptenlöjtnant Tersmeden beträffar, hör Ins. icke ens till hans s, k. umgängesvänner; men han känner honom sedan yngre år, och har hos honom icke blott funnit skicklighet och duglighet, utan5äfven karaktersfasthet och allvar. Också lärer, enligt hvad ryktet förmäler, de hufvudsakliga antagonisterna, som nu uppträdt mot honom, vara ett par underofficerare, som under expeditionen blifvit bestraffade med arrest för visad uppstudsighet. Rättvisan fordrar dock det tillägg, att den omnämnde underskepparen Nyman icke hörer till deras antal. I det anförda samtalet mellan underskepparen Nyman och baron Rålamb förekommer, att flera seglare varit synbara i lovart, då katastrofen inträffade. Försvunno då alla dessa i samma ögonblick, efter ingen enda hastade till hjelp; ty det högtacklade fartygets olycka kunde väl icke af så mårga, vid det straxt derpå inträffade lugna vädret, blifva obemärkt? Eller är hela samtalet endast en dikt för att komma åt tit. Tersmeden? Dock det ena så väl som det andra bör man hoppas kommer att upplysas af krigsrätten, hvars undersökning Ins., i likhet med tidningen Najaden, önskar må blifva handhafd med den skicklighet och oväld, som ämnets offentlighet och ömtåliga beskaffenhet fordrar. Huru härmed nu må vara, och så påkostande sjelfva händelsen än tilläfventyrs är för svenska flaggans anseende, blir det dock ett slags tröst, i detta sednare fall, att icke längre tillbaka än ett år samma olycka i samma farvatten träffade en fransk korvett; dessutom är ju icke sällsynt att handelsfartyg helt och hållet spårlöst försvinna, och hvaraf kommer det, om ej deraf att de kantra och att icke en enda man undkommer, som kan framföra underrättelsen om den timade olyckan; så t. ex. har sannolikt fallet Varit med den i alla afseenden vackra svenska handelsbriggen Berzelius, tillhörig hr Paton härstädes, flera exempel att förtiga. Kring Madagaskar och i Sunda archipeln uppkomma, som man känner, understundom orkanhvirflar, hvilka, då de i sin framfart falla öfver ett skepp, det må vara huru stort som helst, ohjelpligen tillintetgöra detsamma. Engelsmännen, de utmärktaste sjömän i verlden, hafva lidit mänga förluster i dessa och Antilliska archipelns farvatten; deribland finnes ett exempel med en örlogsbrigg. förd af en oflicer med största skicklighet och kallblodigaste rådighet, och som äfven kantrade norr om ön Cuba, och der de flesta omständigheter ega en så stark likhet med den svenska korvettens öde, att berättelsen derom, den vi hafva under ögonen, väl förtjente en plats i Aftonbladet, derest utrymmet tillät det. Slutligen bör ins. ej förbigå en sak, hvars refererande i en amerikansk tidning förefaller honom desto mera oväntadt, som det förråder en stor obekantskap med detaljerna i ett krigsskepps bestyckning; der yttras nemligen att kanonerna vid olycksillfället icke voro surrade, utan vd korvettens srängning rullade öfver åt läsidan!! Huru otänkbart detta är, kan upplysas al följande beskrifning, den man skall göra så kort och tydlig som möjligt. En skeppskanon säges stå lös, när den endast! med sina kanontaljor fasthålles vid skeppets sida; dessa taljor, som bestå af ett dubbelt och ett enkelt block, hafva till löpare en 4V. tum tjock tross, eller ännu tjockare, allt efter kanonens kaliber, samt fästas förmedelst dubbla blockhakar vid skeppssidan och medelst enkla vid lavetten; taljorna stå alltid styfhalta och fastsatta, hvarigenom tre delar lan möäZannda traccan hliföna AfunkR KF? hvardara