Aftonbladet – 31 juli 1846, sida 2

presentation och inga riksdagar funnos och korz ruption och egennytta i förening med slafsinne hos embetsmän och ministrar, bragte fäderneslandet i en vida sämre belägenhet än någonsin under frihetstiden. Och hurudana voro väl Carl XI:s förmyndare på moralitetens vägnar? Hvad säges slutligen om ryska alliansen 1842 och de bevekande skäl som dervid verkade? Månne då den ena korruptionen är bättre än den andra? Att, såsom på ett annat ställe säges, enväldet och demokratien leda till samma följder, är ett ibland de mest inskränkta yttranden, vi någonsin sett i tryck, då man nemligen med nutidens demokrati icke menar detsamma som i de Grekiska republikerna, utan en organiserad stat, der den hos folket bvilande makten efter ett visst sambiällsfördrag och i viss ordning är delegerad åt olika fördelade myndigheter i afseende på styrelse, lagstiftning och lagskipning, fastän alltid under folkets kontroll genom periodiskt återkommande val af de personer hos hvilka de:sa myndigheter hvila. Vår tanka är, i få ord, att statsmakterna i ett samhälle, som hvilar på demokratisk grund, och ytterst på hela folkets förtroende, visserligen kunna göra ganska stora misstag — hvilket likväl kan ske äfven under alla andra samhällsskick; men att de förra rätta sig långt hastigare, så snart felen varseblifvas; hvaremot man kan vara säker, att, vare sig dynastier eller aristokratier, om de hafva öfvermakten, aldrig i längden skola underlåta att fortfarande tillse sina egna fördelar eller sko sig sjelfva på mängdens och landets bekostnad, när de sådant åtkomma. Detta var också händelsen under fribetstiden. Den högre adelns mediemmar toge sin dryga andel i de utländska penningar, som här ströddes; ett riksråd eller en greflig ledamot af sekreta utskottet kostade flera gånger mera än en bonde, och konung Adolf Fredrik sjelf fick 800,000 livres Tournois (se Flassans memoirer m. fl.), och tog således de glupskaste mutorna af alla. Hvarföre pesterar ej Posttidningen deröfver?