Aftonbladet – 30 juli 1846, sida 3

Mm — — MMMM ganska väl att man i de stora städerna är mindre nogräknad än på landet; och jag sjelf... i fall min dotter Margret, mitt enda barn, hade öfvergifvit mig, för alt följa en förförare, känner på mig, att jag icke skulle kunna underlåta att för henne öppna mina armar och taga henne till nåder, i fall jag såge henne återvända, ångerfull och förtvillad. Er far, min fröken, är säkert på samma sätt beskaffad. Tillåt således att jag återför er till honom, anropa hans förlåtelse och — kanske torde jag då finna något medel att jemka de svårigheter, bvilka nu synas er så oöfvervinneliga, — Hå bål... min kära vän! — utbrast chevaliern med ironi; — det syns att ni litar bra mycket på er vältalighet; ty djn anamma mig om jag kan inse genom hvad annat medel ni tror er kunna inverka på herr de Blanchefort och stilla hans häftiga vrede mot sin dotter och mot mig. Jag märker att ni alldeles icke vet om hvem ni talar. Ni vet då icke att Ernestines far är en hård, envis, obarmhertig gubbe, som aldrig under den långa utöfningen af sitt domareembete har förlåtit något felsteg, och som ännu mindre skulle förlåta sin egen dotter ett så stort fel, nej icke ens om bon på knä slipade sig till honom. Ni vet icke att han är en man, hos hvilken det enda menskliga är kärleken till guldet, men som för öfrigt är känslolös, liksom marmorn. Hans bårdhet, hans hjertas torrbet, hans likgiltighet, till och med för sitt enda barn, har förmått henne, lika mycket som mitt öfvertalande, att lemna fiderneslandet; och kom väl ihåg att hvilken stund hon och jag skulle råka i herr de Blan