Aftonbladet – 30 juli 1846, sida 3

cheforts våld, måste vi underkasta oss, hon att tillbringa sitt lif i ett mycket strängt kloster, och jag att långsamt dö uti en af PierreEneises fängelsehålor. Befallningarne härom äro redan gifpa och det är Michelot, den der listige tjenstemannen, som vi nyss såg, hvilken fålt sig uppdraget att ställa dem i verket. — Skulle detia vara sannt? — frågade Martin-Simon, i det ban skarpt fixerade Ernestine. — Ack ja, det är, alltför sannt, svarade den unga flickap. Min far har alltid varit hård ech obeveklig, och ingenting är säkrare än att efter ett så stort fel hvarken jag eller chevaliern nå gonsin kunna hoppas på hans medlidande. Imedlertid, min herre, om ni tror att min barnsliga pligt fordrar det jag återvänder till honom, så skall jag icke tveka. Bergsbon tycktes vara rörd öfver denna undergifvenhet. — Stackars barn! sade han, ni har då icke er mor i lifvet? — Om jag det bade... tror ni då att jag i derna stund vore här? ropade Ernestine med melankolisk oskyldighet. Martin-Simon besinnade sig under några ögonblick. Mina unga vänvner, — återtog han derefter i en ton vida mera vänlig än föru, — de skäl ni nu anfört ursikta ingalunda ert fel, som är och blir oförlåtligt. Ni min fröken, ni har sjort alltför illa i att öfverge er gamle far, jurudant hans uppförande mot er än må hafva varit; ni, herr chevalier, bade icke bordt från n hederlig familj bortröfva en ung flicka, varg hand man vägrat er, och det sannolikt