Aftonbladet – 30 juli 1846, sida 2

ir sådan, som hans rykte beskrifver honom, så ir det ingen konst för honom att få rätt på oss, trots af vår förklädning. Det var riktigt ett underverk att han i afton lät narra sig af er listiga nödfallslögn, men jag är säker, att om han i morgon, efter en natt af hvila och vederqvickelse, skullo få se oss igen, så vore det alldeles omöjligt att undslippa hans genomträngande blick. Nu, min bästa vän, vet ni hvilka vi äro och hvarförs vi fly. Det är nu er tur alt afgöra, artingen ni vill fortfara med er godhet mot oss, eller om vi böra lita allenast på oss sjelfva, i fråga om vår räddning. Detta sista ord uitalades med ett högmod, som utvisade den stolte chevalierns motvilja alt anlita en sämre karl om hjelp, ehuru han ganska väl fann att han behöfde honom; men Martin-S.:mon låtsade icke märka denna för honom så sårande känsla. Han hade med mycken uppmärksamhet afhört adelsmannens berättelse, och då denne slutat tala, satt han några ögonblick tyst, liksom för att anställa betraktelser öfver hvad han nyss fått höra. — Mina unga vänner — yttrade han derefter med en beslutsam ton, i det han steg upp — j ären ändå mycket brottsligare än jag i början ansåg er för att vara. Då jag sig er så der stryka landet omkring, ansåg jag er för tvenne söner af någon bättre familj, för tvenne unga gossar, som hade satt sig i skuld elier begått någon annan ungdomsdårsksp, och jag var mycket benägen att bjelpa er; men nu, då jag hör att det är fråga om en ung flicka, om dottren af en förnäm, hederlig och aktad familj, som