Aftonbladet – 30 juli 1846, sida 2

SSE AA havre Rn RAN B.J W. Rundqvist.o SKYDDSSYSTEM OCH FRI HANDEL. (Slut fr. gårdagsbl.) Men om det naturliga skyddet, som detta förhållande gifver åt landtbruket, är otillräckligt, så har i alla fall det tillkonstlade skyddet för detsamma visat sig på en gång förstörande och onyttigt. Vid fem perioder har England baft svår förlägenhet genom missväxt, sedan spanmålslagen af år 4843 infördes. Sådana olyckor vålla lidande inom alla de klasser, som bero af jordbruket, egendomsegarne inberäknade; och man kan med skäl påstå, att de då hade varit bättre belåtne med ett fritt, än med ett det bäst anordnade restrictiva system. Deras inkomster skulle då hafva varit mycket jemnare och icke underkastade så mycken osäkerhet. Spanmålslagen af 4845 var ett bevis härpå. Mot den inbillade säkerheten af 80 sh. sterling för hvete per gvarter, blefvo förbindelser åtagua, som snart visade sig förstörande — af egendomsherrarne genom inteekningar och kontrakter, af arrendatorer och paktare genom ränteåtaganden och arrenden. Men skördarnes resultater straffade Jlagstiftarnes snikenhet. De åstundade höga prisen uppnåddes aldrig. Bitter blef den felslagna beräkningen, och några få års erfarenhet gjorde en behållen arrendator och en ej i förlägenhet varande ezendomsherre till en sällsynthet i hela landet. Om spanmålshandeln varit fri, skulle aldrig sådana förvillelser egt rum; ett sådant hungerspris skulle aldrig blifvit påräknadt; det hade blifvit mindre öfverproduktion, mindre ryckningar i egendomsegarnes vilkor och mindre armod bland förpaktare och åboer. Men om skyddet varit endast skenbart och missledande: för jordBruksindustrien, så har det blifvit positift förstörande för handel och manufakturer. Om jordbruket icke utvidgat sig i proportion till allmänhetens behof, så skulle dessa växt öfver dem och fordrat ett vidare utrymme. Men nya utiopp blefvo tillspärrade eller inskränkta genom landtbruks-monopoler. Nationer kunde icke fortfara att köpa af oss, om vi icke kunde köpa af dem; åe hade blott sädesmynt att betala för våra bomulls-, ylle-, ståloch kolonialprodukter, och om vi icke ville mottaga detta, så kunde det ieke blifva någon handel. Det enda val som fanns var således, att vi antingen miste öppna våra hamnar elles inskränka vår egen industrikraft: vi skulle nödgats beskatta ångan, snillet, uppfinningsandan, företagslusten: vi skulle tvingats att pålägga tygel på nationens välstånd, och genom lag dekretera, att Storbrittannien, i stället att vara ett ledande välde, skulle blifva ett rike af andra ordningen. Lyckligtvis för nationens värdighet och storhet har sakerna blifvit på annat sätt ordnade. Diis aliter visum! Ingen bevekelsegrund fanns för en så stor uppoffring af allmän kraft och lycka. Det var hvarken tjenligt eller förnuftigt, att man, för att dölja snikenhetenms misst:g i lagstiftningen, skulle låta det friska och starka statsbarnet, det som landet hade att tacka för sin öfvermakt och Jandet sjelf för hela sitt värde, styropas och hindras i sin tilivext, på det att det icke skulle gå framom sin mindre trefliga, ehuru rikt lottade, broder. Ett sådant dilemma i nationens fortgång kunde följaktligen, i dessa tider af ostörd fred, verksam intelligens och fri forskning, fri yttranderätt, endast få en upplösning — den, som AnliCornlaw-League så segrande gifvit den, och i hvilken ministeren visat sig nog patriotisk och klok att helt och hållet instämma. Ett fjerdedels århundrade har flytt, sedan den första parlamentskommitteen blef nedsatt för att undersöka utrikes handelns tillstånd, och i hvilken lord Lansdown var ordförande. Landet befanns lidande under en börda af bämmande förnuftsvidrigheter, som århundradeus villfarelser hade sammanhbopat. De första bemödanI dena att rensa tull-lagarnas Ausiasstall, var likPRO CR ESS TREA ASIENS IE a Ro en enn örat