Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 3

ken jag sedermera skall belöna er; jag svär de beligt. Det var oss man sökte här och sanno likt skulle vi ha blifvit gripna, såvida icke n genom er djerfva list hade räddat oss. — Men hvad i Guds namn kunnen j då hat va gjort, för att med så mycken hbätskhet bl förföljda? — frågade Martin-Simon. Jag tyckte mig höra den der lagkarlen deruti säga, alt ett ungt fruntimmer . .— Det är jag — stammade Ernst. I samma ögonblick aftog Marcellius förmente bror hatten och visade en ung flickas fina och behagliga anletsdrag, hvilka i och för sig sjelfva voro sköna och ytterst intagande, men som blefvo det ännu mer genom den blyghetens rodnad, som nu betäckte dem. Den unga damens långa, ljusa hår nedföll i rika lockar på hennes axlar, och i trots af den manliga drägten var det nu mera omöjligt att misstaga sig om hvilket kön hon tillhörde; hennes små och nätta steg, hennes tårar, hennes fina röst hade förklarat allt. Bergsbons bestörtning vid hennes åsyn var så stor, att Marcellin icke kunde afhålla sig från ett leende, i det han med värma yttrade: — Ni gissar nu fullkomligt vår hemlighet. Vi äro icke längre tvenne bröder, men ett par älskande, ett par makar, flyende från obarmbertiga föräldrar, som vägrade att förena oss. Jag är säker alt ni ej skall hafva det bedröfli32 modet att klandra oss för vår förtviflade handling. — Det kan hända att vi icke hafva lika tansar i detta hänseende — svarade Martin-Simon allvarsam ton. — Imedlertid — fortfor han, ättande sig på den enda stolen — önskar jag ngenting högre, än att j måtten vara värda nåsot öfverseende. Tala! I — Den, hvilken vi hittills hafva benämnt ned det enkla pamnet Marcellin, tycktes icke inna sig särdeles smickrad af att en man, hvars