Aftonbladet – 29 juli 1846, sida 2

— Jag ber tusen gånger om förlåtelse, min herre, yttrade han nu, i det han stannade vid hvartannat ord, för att uppgifva endera en suck eller ett klagoljud, — jag begriper väl ... att ni icke är ... en af de tvenne -..-. personer... dem jag söker, ... jag vill bara ... fråsa er .. hvad väg ni har kommit. — Från Grenoble, dit jag måst resa i affirer, svarade Martin-S:mon, sträft. Detta ordet, Grenoble, tycktes återgilva lagkarlen något af hans vanliga själskraft. — Ha! sade han, ni kommer från Grenoble? Skulle ni då icke händelsevis hafva råkat en urg man, ... en ung adelsman ... väl växt och väl klädd, samt lång ... ja, jag tror att han skall vara lång. Han skall ha en stolt och djerf hållning samt bruna ögon. — Har han brusa ögon? afbröt han sig sjelf, liksom ställande denna fråga till sin egen person. — I alla fall är det just detsamma hvad färg ögonen hafva. Han skulle vara i sällskap med en ung fröken ... liten, spenslig, fin och vacker, samt klädd i en grön sidenklädning, tror jag, ... el ler blå, eller röd ... med ett ord, en sidenkiädning ... färgen vet jag icke så noga. — De färdas i vagn eller i bärstol, till häst eller till fots, — den punkten är icke riktigt upplyst. Koriligen — har ni råkat tvenne personer, hvilkas utseende slår in med detta signalement? — Minsann är icke ert signalement alltför tydligt, svarade Martin-Simon, temligen vresigt. Det kan, nära nog, passa in på hvarenda resande, som man möter häremellan och Grenoble. Och hvad er unge, välklädde landstrykare och er lilla sidenklädda landstrykerska angår, så kan oi vara säker på att man icke träffar dylika i Pelvouxs klyftor. Detta är just icke ett så bebagligt ställe, helst vid denna årstiden, så att älskande skulle stämma möte här. — Ja, det måste jag väl bäst veta att här icke är bobagligt, och jag vet också att jag al