Aftonbladet – 27 juli 1846, sida 2

—-— helt och hållet; en annan gång har ena lavin nedrasat öfver densamma och betäckt den med ofantliga snöbögar och spillror af krossade furar. Ota har den på en enda vinternatt blifvit begrafven under en tio fots djup snödrifva. Vid sådana tillfällen afbrytes all kommuniketion mellan centraldalarne, och dödens tystnad herrskar i ödemarken. I den farliga region, som gränsar till berget Pelvoux, hafva våra fromma förfäder, på lika afstånd mellan bergen Sanct Bernhard och Cs:nis, inrättat ett litet herberge, hvarest resande kunna erhålla tak öfver bufvudet, Jemte nödig vederqvickelse och undsättning. Detta herberge, som kallas Lautaret, Och som existerar ännu i dag, är bygdt uti en fasansfull dal; det ligger vid foten af ett ofantligt isberg och är på alla sidor omgifvet af hvassa bergspetsar och af brådjup. Byggnaden, sor synes hafva blifvit uppförd under trettonde århundradet, är låg och bar elt ganska spetsigt, sluttande tak, för att kunna genomskära och afleda snödrifvorna och lavinerna. Dess tjocka stenmurar stödja sig på en ofantlig grundval, bvilken åter fotar sig på sjelfva hälleberget. Fönstren äro få och myc ket smala, och det med flit, för att icke lemns tillträde åt nordanvinden, som under hela åre blåser i denna ödemark. Men ehuru herberge Lautarst är föga rymligt och ganska tarfligt tyckes det dock fullkomligt motsvara sitt ända mål, som är att mot de okufliga elementerna: raseri skydda de i dessa förfärliga regiozer vil sekomna menniskor. Efter hvad vi hafva ordat om det ringa an tal af vägar, som nu genomskära detta ogäst