Aftonbladet – 27 juli 1846, sida 2

på e!t slags trappa, huggen i berget. Ölverallt esa sig omätliga berg; somliga gräsbeväxta och blomstrande, ända upp till toppen, samt betäckta af boskapshbjordar och herdar, andra åter oruktbara och ödsliga, afklädda af stormen och splittrade af åskan, eller ock bevuxna med bundraåriga furar, samt kränta al evig snö och af glittrande ismassor. Den resande skuile, då ban betraktar dessa oerhörda alper, tro att de utgöra verldens gräns. Och i medelpunkten at alla dessa uppstaplade klippor, alla dessa hvassa och hotande speisar, högt öfver alla dessa titaniska våningar, der hvarje trappsteg utgöres a eit berg, höjer sig Pelvoux, konungen för alla dessa förfärliga stenmassor, fjorton mil öfver jordytan (nästan szmma höjd som den af Montblanc), och tyckes vilja nedskaka sin oerhörd? is öfver topparne af sina medtäfare, berger Olan och Genbyre, hvilka imedlertid äro fler: mil aflägsna från Pelvoux. Vägarne till beröring mellan dessa ödemsar ker äro ganska farliga. Väl hafva nutidens snil len åstadkommit underverk, för att bereda kom munikation mellan dessa bråddjup, dessa be -petsar, dessa all förstöring trotsande granit block; — de festa af vägarne äro ändå ickt annat än gångstigar, der ett falskt steg, en på kommande svindel, eller en sten som halka undan fötterna, kan kosta den resande lifvet Den förnämsta vägen, nemligen den från Gre noble till Briangon, genom Grave och Monaestier är ingentnz mindre än säker under vissa års sider. Stuadom är det en ström, förökad a de smälta snömassorna, hvilken i sin ursinnig framfart öfversvimmar vägen och borttager de: