Aftonbladet – 25 juli 1846, sida 2

uppförande emot Sofi och hennes moder, Sofi beslutat att göra ett ytterligare försök till fadren afdagatagande, och efter hemkomsten från mnattvardsgängen i kyrkan söndagen d. 4 Juni sistlidet år, med sådan afsigt begifvit sig till Gustaf Forssberg i Mostugan och bedt honom skaffa henne aårsenik, som han ock sedermera gjort: att hon om morgonen d. 35 samma Juni, på lika sätt som förra gången, stötte giftet och förvarade det i sin byrå, och sedan hennes syster Henriette, som nämnde dag skulle tillaga spenat till fadrens middagsmåltid, vid middagstiden uppkommit på väfrummet, der Sofi och hennes moder voro sysselsatta att uppknyta en väf, och modren, på Henriettes begäran, gått ned åt köket för att der lägga socker i den åt fadren tillagade spenaten, samt åter uppkommit på kammaren, Sofi gätt in i sitt rum, ur byrån framtsgit den om morgonon stötta arseniken, dermed, sedan hon bemärkt att Henriette gått att hemta sylt till fadrens måltid, begifvitsig till köket, hvarest icke någon då vistades, lagt giftet i spenaten, omrört densamma samt känt att den af giftet ej fått någon osmak, hvilken berät . telse vinner trovärdigbet deraf, att Gustaf Forssberg, hvars utsago, fastän den, i anseende till hans nära slägtskap med pigan Maja Stina Forssberg, ej i allo kan tilläggas kraft af vittnesmål, dock är af Sofi, efter först häftigt bestridande, erkänd, och hvilket erkännande hon icke återkallat, på ed intygat att han, på Sofis anhållan, först å apotheket i Jönköping begärt opium, och då detta ej der kunnat utan recept erhållas, vid kyndelsmässotiden förskaffat Sofi 2:ne smärre bitar arsenik samt derefter, på Sofis vid besök söndagseftermiddagen d. 4 Juni sistl. år framställda begäran, ytterligare förskaffat henne arsenik, som utgjort något mer än ett lod: att Sofi så väl före Maja Stina Forssbergs och kontrollör Ekvalls död som efteråt varit ytterst angelägen att hålla dessa åtgärder dolda och sagt att hon skulle gå åt åen om Gustaf Forssberg, som hon äfven bjudit penningar, ej dermed tege; hvartill kommer att hennes förebärande, det hon ville använda arseniken till uttagande af fläckar ur en klädning, påtagligen varit falskt, och att de som ätit af den tillagade spenaten blifvit sjuka samt pigan Forssberg och kontrollören Ekvall, på sätt obduktionsprotokollen och läkarebevisen upplysa, aflidit af arsenikförgifning utan att utransakas kunnat det någon annan på Attarp än Sofi innehaft sådant gift. Sofi Ekvall har väl äterkallat sin förberörde bekännelse och uppgifvit att fadren sig sjelf förgjort, genom hvilken beskyllning emot den aflidne fadren bäradsrätten anser att hon förvärrat sitt brott: denna återkallelse och denna beskyllning har hon dock sedan återtagit, vidhållit sin första bekännelse med tillägg: dels att hon, på det Msja S. Forssberg icke skulle röja hennes mordanslag mot fadren, äfven tagit M. S. Forssberg af daga medelst arseniks ströende å en henne gifven smörgås, dels att Sofis moder, fru Ekvall, afvetat och varit i råd med Sofi om båda mordgerningarna, dels ock några mindre vigtiga förändringar i första bekännelsen, men utan förändring i afseende på bevekelsegrunden för hennes brottsliga handlingar, och med bestridande af ett misstänkt olofligt förhållande emellan henne och fadren. Häradsrätten anser alltså Sofi Ekvall genom egen utaf omständigheterna styrkt bekännelse öfvertygad att hafva med gift uppsåtligen afdagatagit ej mindre pigan M. S. Forssberg än äfven sin fader kontrollör Ekvall, och dömmer henne dertöre, jemlikt 17 Kep. 4 S. 44 Kap. 4 8 Missgerningsbalken samt Kongl. förordn. d. 40 Juni 4841, att sig sjelf till straff och androm till varnagel, mista lifvet genom halshuggning. Angående Wilhelm Ekvall har i afseende på åtalade förgiftningsbrotten förekommit: att han, efter flyttningen till Attarp 1844, svurit på fadren för det denne varit snål, i hans frånvaro om honom så väl som om modren fällt smädeord, samt vid flere serskilda tillfällen haft yttranden att han önskade fadren vara undanröjd, samt att Wilhelm under fadrens sista sjukdom ej allenast med liknöjdhet och lättsinne om honom sig utlåtit, utan äfven skrattat åt de af förgiftningen orsakade verkningar; och ehuru det synes som om Wilhelm, derest han varit medvetande af eller delaktig i förgiftningsförsöken, snarare bort innehålla med dylika uttryck, än genom öppet uttalande deraf draga misstankan åt sig, och att hans uppförande, såsom en följd af dåliga sällskaper och saknad uppfostran, mera vittnar om ett ytterligt lättsinne än det ådagalägger öfverlagda och lömska mordarslag, som måste förutsättas för ett länge öfvertänkt, först misslyckadt och derefter slutligen fullbordadt fadermord, så gifva dock dessa uttryck mycken anledning till misstanka emot Wilhelm Ekvall, likasom hans omvittnade yttrande, efter det ransakningen i målet blifvit börjad, till vittnet Nyman: att om Hedda Thorman åtoge sig att hon lagt gift i mjölkbaljan, så ginge det nog bra, och inför rätta: att modren uttänkt berättelsen om gifts läggande uti berörde balja: hvartill ock kommer Hedda Thormans uppgift om Wilhelms delaktighet i morden, enligt den bekännelse hon en gång afgifvit men återkallat; dock enär bevis, att Wilhelm begått mordet å fadren, icke förekommit, än mindre att han föröfvat det i och för nämnde mords utförande å Maja Stina Forssberg jemväl verkställda, och Wilhelm Ekvall också förnekat berättelsen om hans delaktighet deri, afgifven af Hedda Thorman, med hvilken han eljest erkänt sig hafva plögat ett nära och köttsligt umgänge, varRE ENA ARN JO II TREES NERE RUE NEN