Aftonbladet – 24 juli 1846, sida 3

deras förenade önskan derom, och her ändtligen beslutat att sjelf åtfölja expeditionan: Detsägs att han sjelf äger betydlig förmögenhet och är till hälften delägare i det engelskt-spanska bergverksbolaget i Peru. Under dessa omständigheter, tycks det hufvudsakligen bero på honom om företaget skall lyckas eller ej, i synnerhet som han af hela Utflyttningssamfundet åtnjuter det mest obegränsade förtroende. Den lilla grundlag och lagbok, han uppsatt åt Samfundet och som detta före afresau diskuterat och antsgit, är isynnerbet en märkvVärdig social företeelse, i händelse nybygget skulle vinna stadga och framgång; ty den skiljer sig i många förhållanden från alla äldre sambällsgrunder på ett högst eget sätt. Det nya samfundet kommer, enligt denna grundlag, att gå ända derhän i oberoende af alla andra inskränkningar än grundlagen från början medgifvit för samfundets bestånd, att det stadgat förvisning eller fängelsestraff för hvar och en, som framdeles vill inom det befatta sig med dylika inskränkningar, vare sig i konstitutionellt, kyrkligt, :socialt, industriellt eller merkantilt hänseende. En person ur vissa europeiska samhällsklasser hvilka göra inskränkningar till sitt syfte, eller som förutinnehaft befattningar åsyftande sådana, kommer till och med ej att mottagas i samfundet, eller på sin höjd endast på prof och med vilkor att aflägsna sig eller kunna aflägsnas, så framt han förråder återfall i sina förra vanor. Den nya Musquitolagboken förbjuder samfundets medborgare ingenting annat, än hvad som strider mot samfundeis ändamål; och tusentals handlingar, mot hvilka i andra samhällen stadgas poliseller kriminalansvar, äro enligt denna lagbok ej föremål för anmärkning och än mindre för åts!; hvaremot många sådana till och med gynnas af densamma. — UTsLAG I NAPOLEONS SONS ARFTVIST. Under en tid af femton år hafva franska blad ofta talat om en grefve Leon, som skall vara naturlig son af Napoleon, och om en rättegång, som han gjort anhängig mot sin mor, för att af henne utbekomma ett fädernearf. Denna rättegång är nyligen afgjord vid Stadsdomstolen i Paris, och dervid ha följande omständigheter äfven kommit i dagen: Grefve Leon föddes d. 43 December 1806, i ett till nummer uppgifvet hus vid rue S:t Victoire i Paris, och är son till Leonore Denuelle och en far, hvilken, enligt bördsbetyget, var frånvarande vid tillfället. Genast efter födelsen omfattades barnet med den ömaste omvårdnad af dåvarande kejserliga hofvet, isynnerhet af Napoleons syster, prinsessan Caroline, som mottog honom i :Tuilerierna. Efteråt tillförordnades, å kejsarens vägnar, åt gossen en serskild hofmästare, Mr Meauvcre, svärfar till Mr Menneval; som var Napoleons förste sekreterare, och för hans uppfostran och underhåll drogs noggrann omsorg. För hans framtida utkomst tillförsäkrades han, genast vid födelsen, om en årlig ränta på 40,000 franes. Slutligen erkände Nepoleon honom såsom sin son, genom en kodicill till sitt testamente på S:t Helena. Men grefve Leon, som sålunda tycktes bestämd till en lysande bana, öfverlemnade sig med åren åt ett lättsinnigt lefnadssätt, så att hans 40,000 francs om året efterhand gingo förlorade, — huru nämnes ej, förmodligen genom pantförskrifningar. Han råkade i armod, och vände sig nu om understöd till sin mor, hvilken af Napoleon fått titel af Comtesse de Luxbourg. Inför Rätta ville grefvinnan Luxbourg likväl ej vidkännas honom som sin son. Men bevisen voro mot henne, och i följd deraf har hon nu blifvit ålagd att lemna sin son ett årligt understöd om 4000 francs. — MÄRKVÄRDIGT DJURSLÄGTE, DVÅustraliens) (Nya Hollands) natur är så olik alla andra verldsdelars, att man ej kan undra om nya besynnerligheter i dess vextoch djurverld upptäckas, ju mer man hinner göra bekantskap med denna kontinents många förut obesökta trakter. Ett ibland de sällsammaste djur som hittills anträffats är väl den nyligen vid Guecian-viken förekommande så kalade Amfib-tigern. Den är 492 fot lång, och hufrudet utgör den ena tolftedelen af längden; och åsom någonting oerhördt anmärkes att intet tecsen till näsborrar eller luftrör finnes på djurets mufvud eller antydes af dess hufvudskål. Käftarne ir0 ganska starka och utrustade med 32 tänder. Djuret har 43 refben, på ryggen svart hår, på silorna brunt med svarta fläckar, som hos tigern. Rygeraden slutar med ett ben som liknar en spjutspets och dervid sitter en lång svans som slutar ned tre flikar, liknande läderleppsvingar. Några ötter omnämnas ej; men väl två bröstfenor. Ryggch bukfenor finnas ej heller. — NYTT ANIMALMAGNETISKT RÖN. I Virginien af en magnetisör nyligen offentliga representatioer med mycken framgång och stort tillepp. I n stad, der hans publik var ganska talrik, föresl vid ett sådant tillfälle följande, dramatiskt skilrade uppträde: Magnetisörn, Jag anhåller att myladies och entlemen täcktes anmärka att jg på slump tagit n gosse bland den del af den närvarande resp. ubliken, som benäget erbjudit sig att underkasta g den animala magnetismens inverkån, och att 8 efter några få manipulationer lyckats försätta onom i magnetisk stelkramp, samt i den underasta honom min absoluta vilja. I följd af dessa enade verkningar håller han nu sin arm tryckt tt intill väggen här, och förmår icke taga den erifrån, utan min mellankomst. — En åskådare. ed med armen, gosse! — Gossen. Jag kan inte! Åskådaren. Ned med armen, så skall du få io cents. — Magnelisörn. Mina herrar, det är r gossen lika omöjligt att räcka ned armen, som t lyfta upp en qvarnsten. Man må lägga så ycket penningar man behagar bredvid honom på olfvet; allt hvad han förmår upptega derifrån, tan min tillåtelse, må han behålla, och jag förinder mig att ersätta det åt densom lagt dit det. En mängd åskådare lade nu flera doiiars breaid gossen, och de öfriga ropade: Se här gosse: ltsammans är ditt; tag upp det blott, och gå din ig! — I ögonblicket sjönk gossens hand rakt ned Å penningehögen, som han i viga fingrar samanrafsade och med verklig stelkramp knöt hanen omkring; snabbt buro honom sedan hans meögetiserade fötter ur sallongen. — Magnetisörn stod 1 LR TE Finne nn I RR