Aftonbladet – 23 juli 1846, sida 3

Ihr G:s uppgift om uteslutandet af konungaeden: 15 artikel ur 1644 års konungaförsäkran icke äl ett af hr Geijer sjelf ursprungligen begånget miss Ttag, utan stöder sig på en Hallenbergs uppgift. Hi G. är således i denna punkt mer än tillräckliger ursäktad; och felet, om det är något, ligger ho Hallenberg. Fryxell har gjort hr G. ensam ansva rig derför. Det är detta missteg Fr. härmedels Jerkänner och rättar. Men i fråga om samma ämne, samma konunga försäkran återstå dock åtskilliga, af hr G. sjel gjorda tillägg, för hvilkås orättvisa han ensam hai alt ansvara: nemil. 4:0) det aristokratfördömand: tillägget, att det var rådel, som uteslöt berörd punkt, då likväl Hallenberg just tvertom sätte det af honom antagna uteslutandet i sammanhang; med Carl IX:s flera gånger upprepade och sorgfäl ligt gjorda förbehåll, att alla donationer skulle a efterträdande konungen bekräftas och lemna: opå ltalda. Hr G. har framkastat den ogrundade be skyllningen, att rådet uteslöt artikeln; men hr G Thar förtegat den af Halleovberg erkända sanningen latt just konung Carl IX önskade något ditåt. — Andra orättvisan är hr Geijers tillägg, att Gusta T Adolf sjelf 4617 införde den kronogodsskyddande artikeln, och att hr G. dervid förtiger, att Gusta Adolf just uteslöt de rader, som lemnade det säkraste skyddet för kronogodsens bibehållande. Båda misstagen utgöra hvar sin sida af den hos hr G. vanliga sinnesstämningen, som uppsöker grandet i adelns, men blundar för bjelken i konungamaktens öga. Vi återvända till Ilallenbergs uppgift. Ehuru vigtig -och märkvärdig, är den likväl icke styrkt med något citat. Widekindi, Wilde, Stjernmans riksdagsbeslut innehålla icke ett ord derom. Den första och sista af dessa författare hafva temligen utförligt omtalat 4644 års konungaförsäkran, och att Gustaf Adolf lofvade styra efter konungaeden, men ingendera nämner ett enda ord om inskränkning eller uteslutande af någon punkt i denna ed. I händelse en så vigtig förändring deri verkligen skett, så börde den väl hafva blifvit af dessa häfdatecknare omnämnd, och äfven, för att vara gällande, blifvit intagen i den officiella af Stjernman och Widekindi tryckta handlingen om samme konungaförsäkran. Möjligen har Hallenberg grundat sin uppgift på för oss obekanta handskrifter. Men man saknar ej flera anledningar att tro, det han häri misstagit sig. I nästa häfte af dessa brochurer skola vi söka närmare utreda förhållandet. Art. VI. Hr G. har sagt: Kriget blef efter freden 4648 en nödvändighet. Fryxell förklarar uppgiften oriktig och orimlig, emedan kärleken till fred och sparsamhet var den tiden inom alla samhällsklasser så utomordentligt stor och öfvervägande, att hvarje regent kunde, med stöd af detta tänkesätt, lätt tillbakavisa den lystnad efter krigsbyten eller kronogods, som hos en hop enskilda kunde yttra sig. Fr. har också anmärkt, att 4650 års riksdag tydligt visade, hvad drottningen kunnat för fred och sparsamhet uträtta, om hon allvarligen velat. Professor Geijer har lemnat denna Fryxells anmärkning obemött. Professor Bergfalk vill deremot försvara Geijers uttryck med det påstående, att adelns lystnad efter kronogods var så häftig och stor, att den antingen måste med förstörande donationer tillfredsställas, eller med krig afvändas och att kriget var derföre en nödvändighet ! Fryxell aktsr onödigt spilla vidare ord mot så svaga skäl och i en så klar sak, utan vill blott som ett curiosum till läsarens minne anteckna, hurusom prof. Bergfalk ihärdigt försvarar den satsen, att krig var efter freden 1648 för Sverige en nödvändighetr. — Red. bar blifvit armodsd införa nedanstående artikel, hvilket sker utan att vi kunne lemna något bestämdt omdöme i saken för egen räkning, i saknad af tillräcklig lokalkännedom. ÅNGFARTEN EMELLAN YSTAD OCH STRALSUND. Genom ett rykte som har sin upprinnelse från en ganska trovärdig källa, äro vi underrättade, att man ämnar förlägga den emellan Sverige och Pommern öfver Ystad och Stralsund seden längre tid varande postkommunikationen medelst ängfartyg till Stettin; ett rykte som Väckt lifliga bekymmer hos Stralsunds borgerskop, hvilket redan i anledning deraf ingått till magistraten i nämnde stad med anmodan att vidtaga alla möjliga lagliga steg för att bibehålla farten för Stralsund. I betraktande af vårt geografiska läge, skulle vi vara mindre böjde att lägga någon Vigt vid detta rykte, ehuru trovärdigt det ock må vara, om vi icke redan fått göra en sorglig erfarenhet af den för Stralsund menliga inverkan, förlusten utef ångfarten på Köpenhamn utöfvat, hvilken ehuru det geoI detta glädjerus öfverraskade öfverjägmästaren de älskande. Lilla Dschingis ätföljde honom. hon