Aftonbladet – 23 juli 1846, sida 3

ligtvis blott vinna äganderätten till fröken Alanda: hand, för att straxt återgifva den åt henne sjelf. Henrik och kammarherrn kände bittert den skugga, som dessa ord kastade på deras nu förstörde plan. Henrik utbröt i ett tvunget skratt. Verkligen tycks det icke, yttrade han, som om vi med mycket larm hade ändå spelat här om ingenting. Som saken nu är slutad, så tror jag vi fara hem, min far. Du har rätt, min son; vår närvaro måste blifva besvärlig här, instämde kammarherren, och efter en hastig afskedshelsning lemnade båda rummet. Den gästvänlige öfverjägmästaren, som led af sin gamle väns och grannes sårade känsla, följde honom aktningsfullt ut. Alanda och Gustaf blefvo ensamma. Min ädle beskyddares godhet, sade hon, skygdt seende på honom med en blick af innerlig ömhet, både lyckliggör och förödmjukar mig. Det är icke rätt att först bevara åt mig lifvets högsta goda och sedan taga det åter ifrån mig, blott för att ännu en gång skänka mig det tillbaka. Ni bar pålagt mig en skuld, hvars börda trycker mig., Upphör, Alanda! ropade Gustaf häftigt; tala icke om räddning, skuld och tacksamhet. MHvarje blick från dessa ögons himmel låter mig ana en salighet, hvars fullhet jag icke vågar tänka. Ljufvare än lifvet för milt bjerta är denna längtan för min själ att äga dig, att tillhöra dig och att för evigt förena din själ med min. Aianda, jag älskar dig, du har besegrat mitt bjertas fåfänga stolthet och förvandlat den till bönfallande kärlek. Jag, falske, ville vinna din hand, för att sedan fordra den af din far; men vid målet först såg jag i din smärta mitt brott att vilja fängsla kärleken med våld. Kan du förlåta mig, Alanda? Min skuld är att jag älskar dig; låt mig försona den genom att egna mitt lif åt din lycka. — Får jag det? — Vill du vara min — min maka, Alsnda? Mildt öfverlemnade Alanda sig åt den djerfve, lycklige mannens varma omfamning. Hans stormande böner sjönko till sakta hviskningar och förlorade sig i kyssens tysta andeflägt. Men för honom, den stolle, är denna kärleksdryck icke nog: han ville äfven att hans flicka skulle säga att hon älskade honom: han ville berusa sig af dessa kärlekens ljufvaste ord. Men härtill fattades Alanda kraft; hennes tryckande börda hade så bastigt blifvit aflyftad, att bon, skygg för den glädje och salighet, som strömmade till hennes bjerta, saknade förmåga att uttala sin lycka, :