Aftonbladet – 22 juli 1846, sida 2

kan af ämnet och sin känsla till att gifva en liflig och trogen skildring af striden. Till slut beskref hon rysande: Då jag föll ned — i detsamma hans hand kraftigt grep vilddjuret i nacken — då föllo mina blickar på gen starke mannen, som lätt svängå2 den ursinnige vargen i luften, under det han tillika styrde sin ostyriga häst. Hans ögonbryn drogo sig tillsammans, hans blick lågade af vrede, under det glädjen af sjelfmeåveten kraft och seger uppenbarade sig på hans halföppna, nästan leende läppar. ... Annu känner j2g den glada rysning, som genomfor mig vid åsynen af denne min beskyddare, hvars mod ingaf mig visshet om mitt lifs frälsning ur denna hotande dödsfara. — Ack, min far! för första gången har jag seit en man i all sin fulla krafti Ja, det är en ovanlig man, den tappre svensken, instämde öfverjägmästarn; en sådan handling skulle gifya våra moderna herrar ämne till eget beröm för hela deras lifstid, och deremot söker han att förtiga den. Och, sade han åter i sin vanliga ton, denne man har du utmanat till en strid hand emot hand. Fruktar du ännu icke att ej kunna bestå mot honom ? Frukta! ropade Alanda med barnslig stolthet. Jag värderar, men icke fruktar jag honom. Nej — jag fruktar ingen -menniska. — Om min far tillåter, så antar jag striden.o Baronen har meddelat mig de egna vilkoren för er strid, och jag har igår aftons gifvit honom mitt samtycke. Vi skola i dag på morgonen bara fullgöra den jagt, som vi i går eftermiddags försummade, och till middagen äro vi åter hemma. På eftermiddagen kan du afsluta din strid med Henrik och baronen, På afton blir bal. Du har således nu hela förmiddagen ledig, för att bereda dig till spel och dans. — Gör det allvarligt, min Alanda. ;