Aftonbladet – 21 juli 1846, sida 2

STRIDEN EMELLAN HERRAR GEYER OCH FRYXELL. Professor Fryxell har vändt sig till Svenska Minerva med ett svar på de anmärkningar, som ylifvit gjorda af professor Bergfalk uti en i idskriften Frey nyligen införd recension. Då denna polemik, såsom förd emellan aktade och berömde historiska skriftställare öfver ett vigtigt ämne, måste vara af stort intresse för allmänheten, anse vi opartiskheten fordra, att äfven i Aftonbladet upptaga hr Fryxells svar, hvilket vi derefter skole beledsaga med några anmärkningar. Hr Fryxell yttrar sig sålunda: Art. I. Genast i början af sin recension yttrar hr B.. att det är herr Geijer, som först i Sverige infört den historiska konsten. Man häpnar vid att läsa en så påtaglig oriktighet, yttrad af hr B., af en man, som företar sig att bedöma alla svenska häfdatecknare. Har då hr B. alldeles glömt bort Botin, Dalin och isynnerhet Celsius? eller vill hr B. förneka, att dessa häfdatecknare genom den klara anordningen af ämnena, den varma stilen och den lefvande, objektiva framställningen hafva visat sig ega stort mästerskap just i den historiska konsten? Ingen torde neka, att Cesius och måhända äfven Dalin stå i detta bänseende lika högt, och Celsius till och med högre än hr Geijer. Denne sednares Svenska folkets historia är och blir aldrig för sin tid, hvad Celsii Gustaf Wasa och Erik den fjortonde såsom historiska konstverk voro. Dessa föregående häfdatecknare och deras förmåga i den historiska konsten äro allmänt kända. Huru kan då hr B. nedskrifva en sådan orimlighet, som den, att hr Geijer har i Sverige först infört den historiska konsten? I första delen af Svenska folkets historia visade hr Geijer onekligen stor förmåga i den historiska konsten; t. ex. den mästerliga öfve:sigten af landet och gången af dess odling (del. 4, pag. 57 m. fl.). I sednare arbeten har denna klara, lugna och lefvande framställning mer och mer försvunnit och lemnat rum för begäret att säga underbara orakelspråk. Sjelfva den öfriga framställningen har alltför ofta blifvit oordnad, oartistisk. Sednare hälften af tredje delen, den nemligen som handlar om Kristina och hennes förmyndare, är påtagligen ett i brådska skrifvet, kort, ofullständigt och föga bearbetadt utkast, i hvilket inga spår af den historiska konsten visa sig. Art. II. Herr B. skrifver, att Geijer skipat opartisk rättvisa åt alla, som i svenska historien gjort sig ett namn, och ytterligare: att ht Geijer är just den man, hvilken mer än någon annan gjort rättvisa gällande i svenska historieskrifningen,. Hr Geijers benägenhet för ensidighet är nogsamt känd genom den ytterlighet, hvarmed han före 1838 dref konservatismens läror, t. ex. hans afhandiing