Aftonbladet – 21 juli 1846, sida 2

ade den sjelf åt sällskapet. Hvar och en drog ett nummer till anvisning i hvad ordning han skulle tfölja jagten. Alenda, Seraphine, Henrik, Konrad ch Gustaf drogo sist och kanske hade öfverjägmästaren sjelf så tillställt, att de just miste draga närgränsande numror. Nu skyndade sig alla om hvarandra för att uppsöka sin granne och slädkamrat. Men detta tumult stillades åter af öfverjägmästarens ljudeliga röst. Aktning för jagtlagarne! Mynningen på gevären ständigt rakt upp! Intet skott inom skallgången! Hvar och en skytt på sin plats, tills jagten är förbi! Hvem som skjuter en råget, måste underkasta sig jegilegarnes straff. Nu friskt till uppbrott ! Vid dessa ord skallade jagthornens glada ljud, efter hvilka alla stormade ut. Några pratmakare, som förgätit frukosten, försökte att hastigt taga sin skada igen, störtade det heta glödgade vinet uti sig och skyndade med förbränd tunga och med maten ännu i mun ned till sina slädar. Dessa voro stora, med arbetshästar förspända gårdsslädar, vid hvilkas åsyn villebrådet var vandt och öfver dem lågo stora, höga halmkärfvar för de åkande att sitta på. Örfverjägmästaren hade gifvit namn äfven åt dessa åkdon, hvilka med stora bokstäfver lyste öfver dem på höga taflor. Han villo härigenom göra det lättare för hvarje skytt att känna igen det för honom bestämda åkdonet, och sälunda förekomma a!l oreda vid afresan. Åfven gäfvo dessa namn anledning till mångahanda löjligt skämt. Då sällskapet kom ut från slottet, ropade nu en jägare: Fram med Harmördaren! och sedan den med kavaljererna från 4 4 till 2 6 med allt deras tillbehör rest utaf, fortfor samma jägare att framropa: den bedröfvade, den kruträdde, flygaren, vildsvinsträffaren, bomskjularen, Täfsvansen, den närsynte, o. 8. v. Öfverjägmästaren var förnöjd