Aftonbladet – 14 juli 1846, sida 3

sitt hufvud å vägen och med fötterna uti diket som var ungefär 4 , aln djupt. Natten hade va rit alldeles mörk, så att Jan Fredric icke veta hvem han slog, förrän ban hörde Jan Hansson tala Att slagen likväl icke träffat hufvudet, det visst Jan Fredric, så mycket. mer, som han vid slagen utdelande höll Jan Hansson öfver nacken. Strax härefter uppgaf likväl Jan Fredric, att hån tillde lat Jan Hansson ännu några slag, under det här bredvid honom letade efter sin mössa, samt at han förut slagit honom med blotta handen. Efter slagsmålet hade ej Jan Fredric velat gå hem förrän: Jan Hänsson medföljde, men omsider. på Matts tillsägelse, lemnat Jan Hansson, under förmodan att Löf, hvars steg Jan Fredric hörde på 45 å 20 alnars afstånd, skulle taga vård om brodren. Kl. half 42 på natten hade de tilltalade bunni! hem till Husby, som icke var !,; mil aflägse från det. ställe, der slagsmålet egt rum. För öfrigt hade det om natten regnat och varit stark blåst. Mal!s Henricsson berättade: att han, gående efter de yngre karlarne, nära intill ett magasin upphunnit dem, som då lågo vid diket och hört Jan Fredric ropa: Far, kom och hjelp mig; de bita fingrarne af mig! På Matts tillsägelse, hade då Löf och Jan Fredric uppstigit, men Jan Hansson blifvit qvarliggande. Matts trodde, att Jan Hansson af egensinnighet låg qvar, och tillsade derföre sin son, att slå Jan Hansson några rapp i i——. Så skedde, och yttrade härvid den slagne: Låt mig vara,. På Matts befallning upphörde då Jan Fredric att slå den qvarliggande, hvilken begge trodde att brodren skulle hemföra. Påföljde morgon hade Matts af sin hustru fått veta, att Jan Hansson icke hemkommit, och trodde då, att denne och Löf återvändt till krogen. FEfter att hafva bivistat gudstjensten i. Bro kyrka, fick Matts höra, det Jan Hansson funnits liggande på Husby gärde, så illa slagen att han ej kunde gå hem. Matts hade då genast tillsägt sin son, att med häst och kärra hemföra den slagne, men innan detta medhanns, kom Löf och en annan person, hembärsnde Jan Hansson, hvilken de först nedlade i Pportlidret, men sedan i Matts stuga. Löf hade så vårdslöst nedsläppt brodren, att denne stött sig emot spisen! Jan Hanssons hela ansigte var öfverhöljdt af lefrad blod samt af lera. Efter omkring en timme safled Jsn Hansson. Löf berättade om slagsmålet på följande sätt: Medan de 3 unga männen gingo fram på vägen, uppmanade Jan Fredric Löf att springa till Matts och skuffa denne uti diket. Löf svarade: nej, dig skulle det kosta 40 par spö; mig har han icke gjort något. Jan Fredric sprang då bakom Löf och re denne med ena handen öfver munnen, samt ropade i detsamma: kom och bjelp mig. Löf, utan att förfördela Jan Fredric, lösgjorde sig från honom och yttrade: det skall fan gå med eder, då ni bjuder mig på sådant. Härefter gick Löf och lade sig under en närbelägen magasinsbyggnad, samt hörde under vägen dit Matts 2 gånger yttra: slå duktigt. Härefter hördes flera slag utdelas. Löf hade likväl, i anseende till mörkret, icke vidare kunnat iakttaga hvad som inträffade, hvarföre han icke kunde derom lemna närmare besked. Först påföljande morgon omkring kl. 8 hade Löf lemnat magasinet, i afsigt att i Husby uppsöka sin broder. Denne anträffades likväl ungefär etthundrade famnar från magasinet, liggande på ryggen med hufvudet å vägen och fötterna i ett dike, ögonen tillslutna, ansigtet öfverhöljdt af blod, Vid Löfs fråga, af hvem Jan Hansson blifvit så behandlad, reste denne sig upp något, stödde sig på armbågen, öppnade munnen och svarade: Jan Fredric. Genast återföll han imedlertid uti sitt sanslösa tillstånd. Jan Hansson var våt inpå kroppen. Hans pels dragen öfver hufvudet Som Löf icke trodde sig om att ensam hemföra brodren, sprang ban till Jungfrukrogen, der han först emot middagstiden !yckades skaffa sig en karl, som biträdde med brodrens hemforslende. Då Löf återkom befanns imedlertid, att brodren blifvit flyttad från landsvägen till bakom en å gärdet liggande bergshäll. För öfrigt hade Löf vid ankomsten till Mattses helt varsamt nedlagt brodren. Matts syntes, då Jan Hansson hemfördes, flat som om han fått en skopa vatten i ansigtet, och Löf yttrade till honom: sen j nu hvad j gjort. Matts svarade: ndet Vet jag ej något omp. Jan Fredric åter yttrade den. förmodan, att Jan Hansson fallit omkull och stött sig. Straxt efter sedan Jan Hansson aflidit, hade Löf och Matts rest till länsmannen, till hvilken Matts sagt: jag vet ej af, huru Löf och min son burit sig ån. Jan Fredric gjorde nu uti sin berättelse den ändring, att han icke visste, om de af honom utdeade slag träffat Jan Hanssons hufvud, blott att han cke måttat deråt. För öfrigt kunde icke Löf göra eda hvarför han dröjt 4 timmar om söndagsmorsonen att taga vård om sin broder. Bland hörde vittnen berättade kyrkoherden Joas Brodin, bland annat, att Matts vid obduktioen visat sig särdeles -betryckt och yttrat: jag är å ledsen; som om jag sjell gjort gerningen. Att an Fredric sagt: jag var nog olycklig att slå Jan Tansson förliden afton, men huruvida han uttryckigen sagt, det han slagit ihjel Jan Hansson, kunde cke vittnet erinra sig. 7 Matts hade i början nekat, men då Jan Fredric ttrat: det är ej värdt att ni nekar, ty om ej far arit med, hade det ej skett; hade Matts förkla