Aftonbladet – 10 juli 1846, sida 3

d 1aLULl, VINDVI SHVIS TERIV ULUHI UUCHIIRS9S VITS ISVEVI den -24 Juni, men icke åsett något rån. Han medgaf dock, att han påföljande morgon fått 2 rdr banko af flickorna (Sophia H. och Eva W.), hvilka penningar de sagt sig hafva tagit af en karl utom. tullen. Tobaksarbetaren Lindskog berättade, att han sett Ihuru flickorna den ifrågavarande aftonen voro lännu vore qvar. ibop med Jonsson, samt att de haft två sjömän i sällskep; att Lindskog och hans kamrater sedan följt dem bem, hvarunder. flickorna omtalat att de tagit penningar; samt att IL, fått mat och bränvin, som de köpt för de tillgripna penningarne. Han skiljde sig från sällskapet först kl. 7 påföljande morgon. Tilltalade Sophia Håbeck nekade att hon varit vid Danviks tull ifrågavarande afton. Eva Wallmo föregaf, att hon för sin del icke alls varits ute den aftonen. På frågor till de tilltalade, huru de åtkommit de penningar, för hvilka de dagen ofter rånet tillhand!st sig klädningstyg, kjortlar, schalar och strumpor, blef svaret, att de fått 25 rdr af en skeppare, som skulle vara liggande på strömmen, om han De oblyga qvinnorna afgåfvo för löfrigt sina svar uti ordalag, som icke kunna upprepas. Vid förhör derom den 3 dennes inställdes uti poliskammaren trenne nya parter i detta mål, nemligen manspersonerne Fredrik Wilhelm Faxen, Nicolaus Petter Timgren och Erik Högstedt. Dessa angåfvos hafva deltagit med Wallmo och Håbeck uti rånets föröfvande, och hade blifvit häktade. Målsägsren, drängen Jonsson, igenkände ej med Isäkerhet någon af de tilltalade. j Faxen medgaf, att han merberörde afton varit utom Danviks tull i sällskap med Eva Wallmo och Sophia Håbeck, men förnekade att han rånat någon. Han hade sett Timgren kasta ett spö, men visste ej om någon träffats deraf. Timgren sade också, att han den aftonen varit utom Danviks tull och under sin vandring träffat Sophia H. och Eva W. Han hade gått hem vid midnattstiden; han hade ej rört Jonsson, och visste icke ens om denne vid tillfället varit derute. Polisbetjeningen anmärkte härvid, att Timgren, då han häktades, erkänt, att han vid oftaberörde tillfälle slagit Jonsson på ryggen med ett spö. Högstedt uppgaf, att han den aftonen ej varit i sällskap med de andra tilltalade, utsn med två madamer. Han hade ingen kännedom om rånet. Den förut upplysningsvis hörde tobaksarbetaren Lindskog intygade nu, att både Faxen, Timgren och Högstedt närvarit då karlen blef öfverfallen. Häri instämde äfven tobelksarbetareo Lindström. Men hvarken Lindskog eller Lindström hade sett om nämnde tre tilltalade föröfvat något våld. En timmerman P. W. Lagergren hade följande berättelse om hvsd han åsett af berörde afiors uppträden. Tilitalade qvinspersonen Håbeck hade med målsegaren Jonsson under armen promenerat utom Danviks tull, och tilltalade Faxen gått bredvid dem. Efter någon stunds förlopp fick vittnet se Jonsson springa; Faxen och Timgren satte efter honom. När de fingo fatt på karlen, slogo de omkull honom, men han reste sig åter upp och började å nyo alt springa. Åter upphanns han af sina förföljare, och denna gång fingo de honom mot ett berg,. Derpå framträdde Eva Wallmo och sade till Jonsson: har du rört flickan få ska du betala henne. Vittnet hade vidare sett huru de handskades med Jonssons plånbok, men kunde ej upplysa om han framtagit. den sjelf, eller huru den kommit i deras händer. Och slutiigen hade vittnet hört Jonsson beklaga sig att de tagit hans penningar. ; En smedsarbetare vid namn N. G. Wickelgren! hade vid tillfället sett, stt tilltalade Timgren och Faxen knuffade omkull Nils Jonsson och att flera personer voro omkring honom, men visste ej om de rånat honom. En f. d. kanonier, August Andersson, har äfven blifvit hörd. Hans berätielse öfverensstämde i det närmaste med vitinet Lagergrens. Flera personer, än de ofvatnämnde, äro hörda i detta mål, men hafva ej haft sig något bekant om saken. De tilltalade vidhålla sina första föregifvanden. Uadersökningen i Poliskammaren beror på ytterligare upplysningar. — Mindre behaglig lustfärd. En grosshandlare och dess fru skuile,, som 20,000 andra, midsommarsdagen fara till Drottninghoim, för att se på ståten der. Herrskapet öfverenskom vid Munkbron med en åkare om skjutsen; man satte sig upp i droschkan och det bar af. Men åkaren, en permitterad gardist vid namn Bratt, var rusig och hans häst trött; han uppmuntrade kreaturet med piskrapp, så att det hyen kring öronen på herrskapet, och det var icke utan, att snärten emellanåt kom i beröring med den åkande herrns ansigte och fruns koeffyr. På Myntgatan körde den druckna kusken midt in i en artilleri-afiösning, som kom honom i vägen. När hästen, efter dessa och dylika små förtretligheter, kom till Carthago backe på Kungsholmen, kunde han ej förmås att gå längre, och grosshandlaren, som Var sjuklig och utledsen på färden, ville liksom hans fru stiga ur åkdonet, för att gå hem. Detta ville åkaren för ingen del tillåta; han mente, att han nog skulle skjutsa herrskapet till bestämd ort. Då imedlertid grosshandlaren med sin fru kommit ur droschkan och ämnade gå, blef åkaren alldeles ursinnig, började gräla och svärja ohyggligt samt gick slutligen grosshandlaren in på lifvet, och fattade honom i kragen under yttrande, att ban skulle hjelpa en sådan bof och tjufstryker. Frun kastade sig skrikande emellan parterna, men hennes arm skullel hafva varit alltför svag att afvärja ett våld, om ej en arbetare, en beskedlig karl, i detsamma hadel. kommit till de öfverfallnas bistånd. Gardisten) Bratt tilltalades sedermera i poliskammaren för sitt : ofvanomförmälda beteende och dömdes att plikta för fylleri, sabbatsoch gatufridsbrott m. m. tillsammans 26 rdr 24 sk. bko. — Landskrona. I tborsdags kl. 41 f, m. egde åter ett ohyggligt uppträde rum inom fästningen härstädes. Då lifstidsfångarne Rask och Stenberg efter slutadt arbete skulle återföras till fängelset, begåfvo de sig vid strandbryggan på flykten, men