Aftonbladet – 3 juli 1846, sida 2

Irycken smögo genom den döendes samman-! bitna läppar. Läkaren öppnade dörren. Enrico af Transtamara störtade in i tältet, ropande: Jag vill se min far! — Tålamod! sade don Pedro, i det ban föga varsamt fattade den unge grefvens hand. Ni skall få tillräcklig tid ait se er fars gula cch förfallna anlete. Ni skall få den smärtan att höra hans orediga ord. Men vörda åtminstone hans slummer. Han mir bättre nu. Han sofver. — Han sofver! upprepade Enrico, i det han såg ända in i djupet 2f don Pedros ögon. — Se sjelf, sade infanten lugnt, i det han utsträckte sin hand mot den stackars konungen, som låg orörlig och, som det tycktes, utan andedrägt. — Min Gud! ropsde Enrico. Men han dör!... Han dörl!... Se, hans ansigte är ju stelnadt. T detsamma lutade han sig öfver den kungliga dödsbädden och hans läppar widrörde don Alorzo, som af denna kyss tycktes återväckas ur sin olycksaliga sömn. — Hvem var det som talade om döden? sade han, i det han blickade omkring sig med stela och redan halfslocknade ögon. Hvad betyder denna sorgsenhet? Hvad skall likaren göra här, vidmin hufvudgärd ? Nej, jag skall icke dö!t... mina krafter återkomma .,. blodet svallar åter till mitt bjerta... j:g ör säker på att jag får lefva. Är det icke stormning i dag?... Bär hit mina vapen!... I dag vill jag segra.... Du skall strida vid min sida, Enrico!... 0O, jag måste innan aftonen plantera Castiliens fana på Gibraltars mur. -Don Pedro bleknade. Tårar strömmade öfver den unge grefvens kinder. Alonzo varseblef det och hans p:nna rynkades, — Du håller af mig, sade ban, och ändå gråter du, när du ser mig tillfriskna. — Det är I I