Aftonbladet – 2 juli 1846, sida 2

Vreden kom honom att darra i alla lemmar. Hans ansigte var blekt och kallt, som på ett lik; och likväl omfattade han ännu ett endå hopp, som under all denna ångest framställde sig för hans glödande hjerna. — Du är en tjuf! sade han; — är det icke så? — Men så svara då, eländige, eller jag tuktar dig, såsom man plägar tukta en tjuf: O du menskliga uselhet! Diego Meneses talade väl om tjufvar, men var i detta ögonblick jångt ifrån att fördömma dem i sitt hjerta. Hade nu Månspöket sagt: jag är en tjuf; låt mig få gå, don Diego Meneses; då hade Diego smålett åt honom; han skulle ha gifvit honom sin börs och sin ring af massift guld. Han skulle bedt honom om förlåtelse och sjelf följt honom utför palatsets stora hederstrappa, tyst välsignande honom i sitt hjerta. Vid don Diegos yttrade hotelse hade äfventyraren varit på väg att svara; men denna gång hade rösten dött på hans läppar. Nu kändes ett lätt slag af öfverdomarens värjfäste på Månspökets axel. Denne uppgaf då ett vildt rytande af raseri och sade: — Slå till med udden af värjan, Diego, om du vågar, ty jag är din hustrus älskare. Öfverdomaren igenkände rösten och skalf vid denna skymfande förolämpning, lik en på arenan sårad tjur. Men han hade sin rysliga bämnd till hands och ett djefvulskt leende spelade derföre kring hans mungipor. — Du ljuger! du är icke annat än en tjuf, svarade han, i det han ånyo slog den unge mannen, som förgäfves spjernade emot hans jättestarka handtag, i det ban ropade: Förräderi! förräderi! Men vid detta rop öppnades balkongfönstret helt sakta och derjemte dörren till det angrän: sande rummet. Fönstret kastades ned i djupet iaf den skummande afgrutiden och sex svart