Aftonbladet – 27 juni 1846, sida 2

digt, utan på en gång måste höja menniskors belägenhet både i andligt och kroppsligt afseende. Oberlin blef om våren år 1767 nämnd till pastor i Waldbach i trakten Steinthal uti fransyska departementet Nedra Rhen. Klimat och naturolägenheter hade hindrat kulturens framsteg i dessa trakter, som genom bergsfloden Breusch (utan bro) samt af bergshöjder utan vägar (öfver Vogeserne) afstängdes från mera kultiverade orter. Läget, ända till 3000 fot öfver hafvet, gjorde, och gör ännu, att snö ofta kommer i September månad och att den icke smälter förrän i Maj. Orkaner, hvirfvelvindar och skydrag samt häftiga åskväder förekomma ofta, och bergsströmmar svälla inom otroligt kort tid under de våldsamma åskregneri När Oberlin kom till denna ort, fann han sina socknebor utgöra en rå hop, enligt egen bekännelse Lutheraner, men egentligen utan 2ll religionskunskap. Fattigdomen var så stor, att de icke hade kläder med hvilka de ville visa sig i kyrkan. De voro nemligen icke vildar; de hade af civilisationen åtminstone försämringen. Deras bostäder voro eländiga hybblen. Jordens afkastning bestod hufvudsakligen i potates, som likväl gaf endast usla skördar. Såsom vild naturprodukt skördade man också äppl!en, använda mest till föda åt svin, ortens största rikedom. Bergsefloderne störtade ned utför branterna och sköljde här och der bort matjorden och potatesplanteringarna, samt öfversvämmade dalar och fält med stagnerande vatten. Oberlin hade haft en företrädare, Stuber, som häpnat öfver befolkningens olyckliga belägenhet och fördenskull, under sin sexåriga embetsutöfning, börjat verka för lyckligare förhållanden; så hade han uppbyggt ett litet skolbus och der tillsatt monitörer, under titel af Skolregenter, då föräldrarnes högfärd icke annorlunda ville tillåta att deras barn skulle befatta sig med ett så förnedrande kall som att agera skolmästare (bvartill man förut användt svinherdar, som af älderdom och lamhet icke kunde valla svinen). Stuber hade också försökt göra dem uppmärksamma påden torftighet, hvari de allmänt voro försjunkne, men den harm, som han derigenom uppväckte och det motstånd han erfor, gjorde att han snart inskränkte sig blott till omedelbar andlig verksamhet, och äfven sedermera, i bref, afrådde Oberlin från hans många förslager att uppbjelpa invånarnes yttre ställning, den han hoppades skola småningom af sig sjelf förbättras i samma mån som upplysning och religiös bildning vunone insteg. Men Oberlin, som eljest djupt vördade Stuber, hvars rekommendation dessutom förskaff.t honom anställningen, synes aldrig rättat sig efter detta råd, ehuruväl han var en så from och djupt religiös man, att det i sådan grad eljest sällan träffas förenadt med begrepp om det verldsliga. Tvärtom visade han, liksom genom instinkt, att försöket med anden är fruktlöst om det icke förenas med verksamhet för det lägre lifvet. Han odlade sitt lilla boställe så, att det väckte dessa okunniga menniskors nyfikenhet och snart ledde till efterföljd. Utan egen förmögenhet och med per medium 400 riksdalers lön, förskref han ett stort förråd af åkerbruksredskap af den tidens bästa modeller och sålde, efter inköpspriset, till dem som ville börja ett mer ratiorelt åkerbruk; utsatte årligt premium för den som framviste den bästa afvelstjuren; förskref linfrö från Riga och införde odling af råg och klöfver samt tillhöll invånarne att plantera förädlade fruktträd till så stort antal, att det minst skulle gå upp till dubbla mängden afhvarje hushålls personal. Band andra medföljder af en missriktad civilisation var också den, att invånarne hade skulder till städerna. Oberlin blef sjelf depositör för huru små insatser som helst, och åstadkom dermed skuldens afbetalning. Ynglingar skickade han till städerna i handtverksläror och fick dem tillbaka till församlingen, så att produktionen äfven i detta fall riktades. En läkare och flera barnmorskor lät han äfvenledes studera och anställde åter hemma i socknen. Uilspånad införde ban, och föranledde en förmögen schweitzisk bandfabrikör att inflytta och i församlingen utplantera bandväfstolar. Då man vägrat bekosta en allmän väg för att åstadkomma en förbindelse med den öfriga vägen, tog han sjelf spade och hacka på axeln och gick till den line?, han förut afmätt och beräknat. Då ficx han snart de andra med sig, och åstadkom på några månader detta vigtiga arbete. Afvenså den lika nödvändiga bron öfver floden Breusch. Om man skulle anföra flera sådana uppgifter, skulle läsaren tro att Oberlin var blott en driftig ekonom; det är dock icke så; han var hufvudsakligen religionslärare, och, så kraftig han var i ekonomiska företag, så stilla och mild var han i lära och handling. Råhetens försök under första tiderna af hans embetsutöfning mötte han med fullkomlig fördragsamhet och en martyrs öfverlåtande då man till och med ville behandla honom med våld. Annan blef sinnesstämningen hos bans församling sedan han hunnit utrota fattigdom och högfärd, samt inplantat en glad kristendom. Sedan den allmänna välmågan blifvit danad, var det icke svårt att, mellan församlingsboer-. na, föranleda sådana vanor att hjelp vid enskilda olyckor genast var till hands, så att då