Aftonbladet – 23 juni 1846, sida 2

bergs och professor Schweigaards kan man svårligen få se. Mans utkast till landskap, genrestycken och porträtter i olja äro lyckade, väl uppfunna eller anordnade; men vid jemnförelsen emellan de fulländade arbetena, måste man önska att de hade förblifvit utkast. Det finnes alltid något i hans oljetaflor, som påminner om svartkritsn. Så, ty värr, i den i naturlig storlek utförda bilden af general Wedel Jarlsbergs ädla drag, hvilka i denna familj utgör ett så vackert arf. Uti den tjugoårige landskapsmålaren Gude har Norge en konstnär, som ger de största förhoppningar. Han har studerat konsten i Disseldorff och derifrån redan vunnit uppmärksamhet i Tyskland. Nu är han hemma på ett år för att i sitt fosterland samla nya motiver till sina foster färsen bilder. Det är i sanning förvånande att 5 huru denne unge man försmår det som vanligen utgör ett Jarkiskaps prydnad och behag. Det är ett ungdomligt öfvermod uti valet af dessa nakna klippor, denna torra, ofruktbara jord, denna snart sagdt fullkomliga brist på all vegetation, utom bär och der några mossfläckar på stenarna, och ibland en ensam, mager och splittrad fura; men det är snille uti sammansättningen och utförandet af allt detta. Solen, om också varmare än man skulle tro den öfver en så missgynnad natur, blickar så skälmaktigt och leende emellan de mörka, branta bergväggarne, tittar ner i de genomskinliga vattnen och ger så skiftande färger åt de torra mossorna, att allt ser gladt, fruktbart och inbjudande ut. Gudes vän och medtöflare, .löjtnant Lund, bör också nämnas såsom mer än