ningen; beklagar sig hårdt öfver baron de Sahune, säger sig två gånger ämnat återgå i militär-tjenst, men att hr Rumygny, som han egnaile stor tillgifvenhet, icke velat det; att sedan man härdt och obilligt bestraffat honom, kunde han ej lingre tjena, förödmjukad som han blifvit; att han derföre begärt afsked och att få ett kapital i stä!let för årlig pension; att han fått afskedet, men på åtta månader icke bevärdigats med svar angående pensionens förvandling. Nödsakad att vända mig till Eders Maj:t, läser man i detta bref, vågar jag hoppas att E. M. täcktes gifva befsl!ning, att min pension utbetalas, och blifverförvan tlad i kapital ete. och brefvet slutar med den vanliga underdånighetsformeln. Hr Duvergier åberopar Lecomtes föregående lefnad; hans tapperhet och ädelmod efier striden; påminner om att i en duell, han lugnt afbidat sin motståndares skott och sedan skjutit sitt i vädret, sägande: att han aldrig ämnade skjuta på en medlem af hederslegionen. Han omtilar, att i Spanien Lecomtes tjenster varit aktningsvärda. En dag, under stridsbullret, förmärker han en ung, engelsk offi:er, som faller svårt sårad. Han skyndar fram, rörd af mensklighet, upplyfter den sårade på sina axlar och bär honom till trossen. Man kan berätta flera dylika bevis på hans äd!a tänkesätt; och han ber att få uppläsa ett bref från Lecomtes gamla öfverste, m:r dArgout, till hvilken hr Duvergier skrifvit, och i hvilket denne, under d. 31 Mej d å. yttrar, att han rätt väl erinrar sig att Lecomte under spanska fälttåget uppförde sig som en käck och bra krigsman, och att i bataljen vid Vitches, emot general Placentias korps, Lecomte utmärkt sig så, att af 3 hederlegionskors, som blifvit regementet beviljade, han ansåg sig höra lemna Lecomte det ena, emedan. om hin rätt minnes, denne äfven tagit en högre fiendtlig kavalleriofficerare till fånga, m. m. Menb, sade hr Duvergier, jag kommer nu till den väsendtligaste delen af mitt försvar. Det angår Lecomtes sinnesstämning. I detta afseende må man rådfråga vittnesmålen af hustru Cochois. som håller hötel du Colysge. Hon har svarat, då hr kansleren frågade henne: Hvad hon trodde vara anledningen till Lecomtes visade ovilji emot hennes öfrige kunpder, att ds:t härledde sig af hans ovilja för menniskor och i synnerhet för qvinnor och barn; att han föraktade fransmännen, men i synnerhet parisarne; sade att de voro alla tjufvar, skälmar, röfvare o. s. v., samt att hån alltid talade om att han hade lidit oförrätter, men utan att namngifva personer eller att tala om hämnd. På kanslerens fråga: hvad hon trodde om Lecomtes : förståndsförmögenheter ? — att bon väl ej trodde honom vara galen, i ordets egentliga mening, men att man sinsemellan kallade honom för en vildhjerna, en fantast, och att han ofta iflera timmar stått och utfarit mot vinhandlare, traktörer, m. fl. hvilka han kallade tjufvar, kanaljer, eländiga menniskor o.s. v., och allt detta med en häftighet och med åtbörder, som man ej förmärker hos folk, hvilka hafva alla sinasinnen i behål!; hvarför bon och hennes man ofta beklagat och medömktat honom.M Vidare bad talarne att domrarne skulle lemna uppmärksamhet till yttrandet af Lecomtes olyckliga syster, som händelsevis råkat honom på gatan i Paris, då han skulle ut till Fontainebleau, och som innehöll följande: Jag fann honom mycket förändrad, hans ansigte var ovan!igt rödt, och han syntes mycket uppskakad. Jag sade att han behöfde omvårdnad och erbjöd honom mitt biträde. Han vägrade att emottaga det, sade sig ej hafva behof deraf; tillade likväl att han icke var lycklig och tårarne stodo honom i ögonen. Han talade med mig om vår mor och syster, och lemnade mig helt hastigt., Afven påminde talaren om värdshushållerskans i Lamois utsago, att Lecomte såg besynnerlig ut, då han inkom och begärde att få frukost. Han syntes tänka på något, men vara obesluten om hvad han skulle göra. Hans ansigte var glödande och blodrött. Sådan var den man, hvilken man framställer för eder, såsotn egande alla sina själsförmögenheter i fult mått. För att bevisa att så icke var, bad talaren att domrarne ville följa honom vid betraktandet af något, som skule öfvertyga dem, att här var ett af dessa fall af förståndsförvirring, som missleda sjelfva vetenskapen och som böra afväpna rättvisan. Det är,, sade han, märkbart, att tron på dessa påstådda oförrätter egersin tillvarelse i hans känsla. Då jog säger påstådda oförrättern, vet jag nog, att min olyckliga klient ogillar detta uttryck och kanske skall tro mig om, att öfvergifva hans sak då jag strider mot hans egen öfvertygelse. Men det är tydligt, att dessa oförrätter endast äro en dröm af hans egen inbillning; och det är just derföre jag tror honom besvärad af ett hemligt ondt, som närmar sig galenskap. Hvilken är nemligen hans utgångspunkt? Jo, hans afsked. Det är sålunda för en innehållning af 20 fr. på en gratifikation af 300, som han lemnat en plats med 2100 fr. årlig inkomst, hvilken var enda medlet till hans bergning och utan att ens vara viss om, att få en pension? Jag tror, M. H.,. sade talaren, att alla reflexioner icke kunna ti!läggå något till vältaligheten i detta blotta factum. Ett afsked, taget för 20 fr. innehållning, det kan endast tänkas af en man, hvars förnuft är försvagadt. Efteråt begär han, att pensionen måtte kapitaliseras. Man visar honom, att denna begäran är omöjlig att uppfylla. Icke desto mindre fortfar han ända till ytterlighet i sitt yrkande. Han för-: följer med sitt blinda hat en vördnadsvärd gammal man, M. de Sahune, och insulterar honom på gatan, med fara att förlora hela pensionen. Han anser sig öfvertygad, att konungen med egen hand tecknat ett vägrande svar på hans ansökan. Detta var dock alldeles falskt. Hela verlden har sagt honom, att det ej kunde så vara; han sjelf insåg att det var osannolikt; men han höll likväl ut att tro det. Slutligen, i följd af dessa gissningar och misstankar, beslutar han att göra konungen allenaansvarig för allt. Se der hvad som, för att sluta alla dessa oförklarliga handlingar, ända till den klaraNn hasstamdan Pla lönrgnar FRÅ SKRIKA